Så ett frö—engagemangets frö

En sen natt förra året, samma dag som midsommaraftonen, satt jag vaken med en kopp kaffe och plöjde mig igenom Hans Roslings Factfulness. »Inget bättre att göra« tänkte jag, som tidigt nästa morgon skulle på en olidligt lång bussresa till kommuniteten i Taizé, Frankrike. Jag hade fått boken som present av mina föräldrar ett bra tag tidigare, men hade avvaktat med att läsa den—tjocka böcker är skräckinjagande, ett stort åtagande, sådant som jag är mästare på att skjuta på framtiden.

Men nu satt jag där, mitt i natten, bläddrade igenom sida efter sida med hans målande utsagor, begripliga illustrationer och frågor till läsaren med facit längst bak, ämnade åt att utmana läsarens förutfattade meningar. Till exempel: »Hur har andelen människor som lever i extrem fattigdom i världen förändrats de senaste 20 åren?« och »I genomsnitt, hur många år går flickor i skolan världen över?« (Svaret visar sig nästan alltid vara det mest glädjande).

Det viktigaste jag lärde mig är att världen absolut inte kan delas in i två grupper; fattiga och rika, u-länder och i-länder. Den absolut största majoriteten av jordens befolkning befinner sig i medelklassen som tjänar mindre än 32 dollar om dagen men ändå är över fattigdomsgränsen på 2 dollar. Och då började jag att spinna vidare på mina tankar; det är inte ur ett rättviseperspektiv intressant att stirra sig blind på den miljarden av världsbefolkningen som lever bekvämt i otroligt överflöd. Utan istället på de som lever i den globala medelklassen och den miljarden som befinner sig under fattigdomsgränsen. Vad är deras framtid, vad kräver de för insatser för att lyftas till ett drägligt liv?

Här planterades ett frö hos mig.

Problemet är att den som tar sig tiden att läsa böcker är nog redan engagerad från första början. Jag tänker då på mina föräldrar som gav mig boken—de röstar, tittar på nyheterna och muttrar att det är förfärligt och galet när länders styren idkar krig eller gör tokigheter eller när det sker naturkatastrofer. »Men hur mycket koll har de egentligen?« tänkte jag, och frågade dem frågorna från boken. De hade majoriteten fel, och särskilt chockad blev min mamma, av att kvinnor världen över i genomsnitt går 9 år i skolan, inte 3 som hon trodde. »Det fick vi lära oss på min tid!« utbrast hon.

Det blev för mig ett bevis att kunskap är bland det viktigaste på vår väg till global rättvisa. Har vi inte koll sätter vi oss inte in i frågor. Vi kan inte engagera oss, för vi har inte kunskapen som krävs. Och att passivt konsumera riksmedia är inte vägen dit.

På samma sätt vet jag att du som har läst ända hit lär vara engagerad på något sätt, att du tar dig tiden att läsa på, att förse dig själv med fakta och kunskap. Genom att du läser begår du faktiskt en aktiv handling. Genom att du ger ens en tanke till att tänka globalt, att tänka utanför din inrikes sfär, hjälper du världen. För du kan spräcka hål på myterna, när din bekantskap hävdar att si och så är ett u-land, att Afrika är ointressant i världsekonomin, eller felaktigheter om klimatkrisen.

Du blir förskräckt när världsledare inte tar sitt ansvar för att hindra klimatkrisen, när medborgare bemöts med våld av sina styren för att de vill ha samma rättigheter som du och jag har. För de flesta svenskar är det ju uppenbart, hur vi vill att våra medmänniskor världen över bör ha samma möjligheter, hur våra länders styren bör vara ansvarsfulla och rättvisa. 

Vi har berikat oss själva med fakta och kunskap om världen, om framtiden. Hur man kan och ska våga vara optimistisk men samtidigt vilja hjälpa.

Därför är jag Ageravolontär. Jag och alla andra volontärer, vi gör bara vår plikt, som har stannat upp och berikat oss själva med fakta och kunskap om världen, om framtiden. Hur man kan och ska våga vara optimistisk men samtidigt vilja hjälpa i såväl humanitära katastrofer, som att hindra de inskränkningar av mänskliga rättigheter som tyvärr fortfarande förekommer världen över, och inte minst klimatkrisen som hänger över oss.

Som Ageravolontärer kan vi ge upp en del av vår tid och en del av våra personer för att ge styrka till en större rörelse. För att bli sedda, för att ta plats. För att erkänna den rörelsen, utrusta oss själva med kunskap, och sporra andra med vårt engagemang. För att få slöscrollaren på Instagram att stanna upp för den ynka sekunden det krävs för att väcka en tanke.

Men engagemanget tar ofta slut där faktaletandet börjar. Mitt och ditt uppdrag är att fortsätta vara nyfikna, att fortsätta följa utvecklingar i världen och se med lycka när länder och folk går framåt—med bättre levnadsvillkor, demokratiska möjligheter och jämställdhet i skola och yrke—och med förskräckelse på de humanitära katastroferna och när politiken görs till ett verktyg att förhindra folk att leva fritt, gott och drägligt. 

Vi lär likaså vara pålästa i coronaviruspandemins tid, inte minst för att bemöta fejkfakta, men också verkligheten utanför Sverige. Hur redan utsatta grupper lamslås när det dagliga kneget blir livsfarligt, hur sjukvården inte är lika tillgänglig för alla världen över, hur psykisk ohälsa och ensamhet förvärras när man är isolerad.

Vad kan jag göra? Vad är min roll?

Kanske är det du som sår ett frö hos din bekantskapskrets när du bemöter denna, eller väcker en tanke hos din vän på en fika—att forska vidare, att ställa sig fler frågor. Hur ser det ut i världen egentligen, bortom min trygga bubbla här uppe i Norden? Vad kan jag göra, vad är min roll? Hur kan jag hjälpa till?

Idag söndagen den 16 augusti kommer kyrkbesökare i hela Sverige att få höra om vårt uppdrag och skänka i vårt ändamål, när rikskollekten går till Act Svenska kyrkans arbete runtom i världen. Samtidigt som pengar samlas in till den världsvida kyrkans biståndsallians, planterar vi de där fröna. De som kan växa till en tanke, som blir en fråga, som blir ett letande efter ett svar, och som blommar ut tillsammans på ängen med alla andra engagerade. Så börjar mitt engagemang, så börjar ditt engagemang. 

Mårten Bjöörn, Ageravolontär i Uppsala stift