Vi sitter i en bullrig turistbuss på väg från Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv. Utanför öser regnet ner. Det är mars och för några dagar sedan snöade det i Jerusalem. Det är kallt. Från bussfönstret ser jag ut över ett grådaskigt och ganska anonymt landskap. Jag känner mig besviken. Det här skulle kunna vara vilket land som helst. Det skulle kunna vara syd-Tyskland. Bussen rusar på längs med motorvägen. Mödosamt stiger den uppför en kulle kantad av tjocka buskage och talliknande träd. Det skulle kunna vara Värmland, tänker jag. Men så når vi krönet. Framför oss öppnar sig de mest spektakulära dalgångar med sina gröna terasser. Jag tappar andan.
I februari och mars 2012 fick jag, tillsammans med 19 andra internationellt engagerade i Skara stift, möjlighet att resa till Egypten och Israel/ Palestina. Det var två otroligt omvälvande veckor. Som teologistuderande är det väl ganska naturligt att vara intresserad av Israel. Redan innan jag fick möjlighet att besöka landet, var jag dessutom mycket intresserad av den konflikt som lett till en israelisk ockupation av palestinska områden. På ett teologiskt plan såg jag fram emot att besöka de bibliska platserna och på ett politiskt plan längtade jag efter att fördjupa mig i konflikten. Mitt intresse var visserligen engagerat men låg mest på det distanserade akademiska planet. Därför var själva upplevelsen av att besöka landet så brutalt annorlunda mot allt jag någonsin kunnat föreställa mig. Det låter kanske banalt, men det var på ett obeskrivligt sätt en djupt känslomässig upplevelse.
Jag skulle kunna tala i timmar om själva konflikten och kommer förmodligen skriva fler inlägg om den. Kortfattat kan vi med säkerhet fastslå är att det sker ett systematisk förtryck av den palestinska befolkningen i landet. Med hjälp av sanktionerat våld och illegala bosättningar inskränks palestiniers fri- och rättigheter. Samtidigt sker våldshandlingar från palestinska grupper som hotar den israeliska civilbefolkningen. Det är komplicerat att försöka nyansera bilden utan att framstå som antisemit eller zionist eller något annat onödigt polariserande. Därför vill jag istället nå en annan poäng med det här inlägget. Nämligen vårt ansvar.
Som jag nämnde är mitt engagemang för palestinafrågan numera mycket känslomässigt grundat. Det kan verkligen ifrågasättas varför jag väljer att lägga så mycket tid i den här frågan och inte i t.ex. konflikten i Syrien eller Iran eller Egypten. Jag är medveten om att det till stor del handlar om identifikation. Men det gör inte engagemanget mindre viktigt. Mitt intresse för Israel/ Palestina har öppnat mina ögon för andra liknande konflikter som t.ex. den i Pakistan. Mina känslor och min förståelse för läget i det heliga landet har ökat min förståelse för det ansvar jag har även i andra orättvisefrågor. Som Jesu lärjungar har vi ett radikalt uppdrag att verka mot orättvisor. Det särskiljer oss egentligen inte från någon annan människa. Alla människor har ansvar för att skapa en rättvis värld. Det som särskiljer oss är istället den styrka vi får av att veta att någon har gått före oss i det svåra arbetet. Jesus ger oss vägledning. Jag tror att våra känslor är en viktig del i vårt engagemang. Vi bör bejaka dem och göra dem till en drivkraft att se mer av världens orättvisa och försöka så gott vi kan att göra något åt den.
Jag har sedan den första resan besökt landet två gånger till. Förutom det enastående landskapet har jag mött fantastiska människor, förtvivlan och hopp, en enorm andlig rikedom och himmelsk falafel. Jag har bevittnat övergrepp, uppgivenhet och frustration. Men mest av allt har jag mött människor med ett så brinnande engagemang att inte ens de största vatten kan utsläcka det. Ett engagemang som inspirerar, motiverar och sprider sig som frön för vinden. Israel har stulit mitt hjärta men inte mitt hopp. Och jag är inte längre besviken.
Karin Larsson
Lämna ett svar