Under våren 2022 reste ageravolontärerna Emma och Elin till Rwanda som en del av Rädda Barnens biståndsakademi. En utbildning som tidigare framförallt riktat sig till ungdomspolitiker, men där nu även representanter för det unga civilsamhället fick chansen att delta. Anställda från Act Svenska kyrkan bidrog till utbildningsdagarna i Sverige. Här kommer Emmas berättelse om resan till Rwanda.
Vi anländer till ett mörkt men samtidigt ljust Kigali. Kanske känns det ljust för att kullarna som staden är belägen på lyses upp av tusentals lampor eller så är det på grund av alla glada människor som vi ser umgås längs med vägen när vi åker förbi i vår minibuss. Det är nästan som om vi hade anlänt till en livlig stjärnhimmel.
Vår första dag i Kigali blir en upptäcktsdag. Vi nyttjar dagen väl och fyller den med en lång promenad med ett flertal stopp. Vårt första stopp blir en liten ateljé, som hyser många färgglada målningar. Det finns målningar av alla dess slag, men en målning fastnar jag lite extra för och den målningen finns sedan med mig under resten av resan. Målningen föreställer några uppgivna kvinnor ute på ett fält, alla med varsitt munskydd. Den vittnar om de påfrestande avtryck som coronapandemin inneburit för det rwandiska samhället. På väg tillbaka till hotellet går vi förbi en kyrka, från vilken vacker lovsång sipprar ut. Vi kan inte låta bli att gå in. Det blir en vacker stund med många fina samtal. Vi är väldigt välkomna.
Den röda jorden yr när vi kör med den vita bussen på den dåliga vägen. Vi har under resan blivit vana vid att åka på svårkörda vägar, men det är en lika speciell upplevelse varje gång. Vi lämnar Kigali bakom oss och åker den långa bussresan till Kirehe. Landskapet är häpnadsväckande vackert med ett böljande grönskande landskap. Tanken är att vi ska spendera en natt i Kihere, men det blir två till slut. Vårt första försök att besöka Mahama Refugee Camp får avslag och vi får avvakta till nästkommande dag. Skam den som ger sig.
Barnen springer runt bussen och ropar ‘’Muzungo, muzungo’’, som direkt översatt från Kiswahili betyder ”vit person”. En händelse från Mahama, som berör mig, är under en ceremoni när några ungdomar har förberett en dans och en yngre kille med Downs syndrom ansluter under dansen. Han skrattar och ler och är märkbart uppspelt. Jag hoppas i mitt stilla sinne att han ska få vara kvar och dansa en stund till trots att han troligtvis inte var en tilltänkt deltagare i dansnumret. Han blir under numrets gång en viktig del i dansen. Det är så himla fint att se hur han blir inkluderad, för det är faktiskt ingenting som är självklart varken i Sverige eller i Rwanda eller i något annat land för den delen.
De sista dagarna i Rwanda åker vi till Musanze. Vi får veta att klimatet där kan innebära lägre temperaturer än i Kigali. Detta motbevisas till allas stora glädje. Vi inleder dagarna med ett besök på en skola. Det blir en upplevelse som på många sätt upprör och många av biståndsakademin deltagare lämnar skolan med en känsla av hopplöshet. Dagen därpå kommer revanschen då vi besöker en annan grupp barn som arbeta med Children’s Voice Rwanda. Det mötet ger hopp. Under besöket får vi hjälpa till att plantera små gröna växter, som vid skörden ska användas till matlagning. Det känns väldigt symboliskt att få lämna kvar någonting som påminner barnen om att vi var där, likaså påminner det oss om att vi är där och kommer att lämna någonting efter oss.
Rwanda är ett land med en mörk historia, men med en ljus framtid. /Emma Bäckström, Ageravolontär i Lunds stift
Lämna ett svar