Jag sitter i Baobab, en av de stora plenumsalarna här på ICC i Durban, och väntar på att eftermiddagssessionen ska dra igång. Här har jag och resten av volontärerna tillbringat mycket tid de senaste dagarna och lyssnat till vad politiker från hela världen har att säga om klimatförändringarna. Det är inte så mycket som händer just här, de verkliga besluten (ifall några sådana verkligen tas) fattas någon annanstans. Men vill man höra floskler och jämförelser mellan klimatförhandlingarna och kampen mot apartheit (vi är ju ändå i Sydafrika) så är detta rätt ställe.
Men allt är inte klyschor. Under dessa möten får vi också höra om verkligheten, om hur det är att leva i ett samhälle där klimatförändringarna och den globala uppvärmingen inte bara är ett moln på horisonten utan ett reellt hot. Ban Ki-Moon, FN’s genelasekreterare berättade i sitt invigningstal om ett besök på ön Kirivas och pojken han träffade som hade mardrömmar om att svepas bort av en våg medan han sov. Kirivas är en av alla de ö-nationer som riskerar att försvinna från jordens yta när havsnivån stiger. En annan sådan nation är Niue, vars miljöminister uttryckte frustration över att andra länder tycks ignorera det hot som dessa länder står inför. Och Comorrernas representant sammanfattade den bistra sanningen; ”This is a matter of survival!”
Idag skulle vi höra Todd Stern från USA uttala sig i plenum. Precis när han ställt sig i talarstolen reste sig en ung tjej upp från stolarna längst bak, inte långt från där vi satt. Med hög och klar röst uttryckte hon sin besvikelse över USA’s klimatpolitik, och hur amerikanska unga inte längre upplever att de kan representeras av USA’s politiker i klimatfrågan. Märkligt nog fick hon stå kvar tills hon pratat färdigt, innan hon leddes ut av säkerhetspersonal till åhörarnas rungande applåder. De applåder Stern fick efter att avslutat sitt tal var inte till närmelsevis lika starka.
Under lunchen lekte vi lite i plenum…
Av: Ulrica Hansson, Ageravolontär i Sollentuna församling
Lämna ett svar