Linda Larsson från Linköping är en av de Ageravolontärer som just nu går Rädda Barnens biståndsakademi. Här berättar hon om den andra utbildningshelgen inför den kommande fältresan till Zambia.
Det hade äntligen blivit dags för andra helgen av Rädda Barnens biståndsakademi. Peppade och redo satt vi, ett blandat gäng ungdomspolitiker och unga engagerade i civilsamhället på Rädda Barnens kontor i Alvik. Ett kontor där man snabbt förstår vilka Rädda Barnen jobbar för när man går runt. Mötesrummen har olika teman, där ett är ett bollhav och ett annat är fyllt av kuddar och trapphuset känns som en stor lekplats med spegelväggar, lianer som hänger ner i mitten och ett dockhus i botten. Rummet som vi satt i har tyvärr inget sådant roligt tema, men rummet fylldes under helgen av kunskap, erfarenheter och berättelser. Vi fick lära oss om skuldkrisen, en ny typ av bistånd, hur det demokratiska utrymmet krymper, hur humanitärt bistånd fungerar och hur det kan vara för en ung HBTQI-aktivist att leva i Sydafrika.
De tre saker som satte störst avtryck i mig och som väckte nya frågor hos mig under helgen var att det demokratiska utrymmet krymper i världen, skuldkrisen och berättelsen om den unga HBTQI-aktivisten Kim Baloyi.
Jag har hört det många gånger förut. Det demokratiska utrymmet krymper runt om i världen. Flera stater stänger igen och inför fler restriktioner. Men under ett av passen visade föreläsaren siffror på skärmen som vi sedan fick gissa vad de betydde och det var inte många rätt vi hade. År 2019 levde 17,6 % av världens befolkning i halvöppna eller öppna stater. År 2020 sjönk den siffran till 12,7 % och 2021 levde endast 11,4 % av världens befolkning i halvöppna eller öppna stater. I och med Covid-19-pandemin kunde flera stater utnyttja situationen och införa fler restriktioner. Det är nu endast 3,1 % av världens befolkning som bor i helt öppna stater och hela 89 % bor i stater med betydande restriktioner. Det är skrämmande siffror. Något som gör mig än mer oroad är hur de restriktiva staterna även får inflytande på FN nivå och kan tvinga ut MR-försvarare, femdefenders, miljöförsvarare med flera ut ur förhandlingsrummen genom att ställa ultimatumet att någon av dem måste lämna rummet. Man tar på så vis bort deras röster och stänger ute dem från förhandlingarna. Utan deras röster och perspektiv kan man inte få inkluderande beslut utan risken för fler restriktioner ökar. Och det är inte alltid man ens kan tala om ett krympande demokratiskt utrymme då det för en del aldrig har funnits något demokratiskt utrymme till att börja med och det finns därför inget som kan krympa. Jag blir oroad och upprörd över vilken riktning utvecklingen har och känner att vi måste göra mer för att lyfta folks röster så att alla kan bli hörda.
Skuldkrisen, vad är det? Ett begrepp jag tidigare hört men aldrig lagt någon större vikt vid och aldrig fått någon förklaring av vad det är. Men under helgen diskuterades det flera gånger och det är något som vi kommer att diskutera en del under vår kommande resa till Zambia då landet har en skuldproblematik. När man talar om en skuldkris pratar man oftast om att ett land tagit lån som är så dyra och/eller stora att de sedan lägger mer pengar på att betala räntorna än vad de lägger på att finansiera skolor och utbildning. Oftast är dessa lån i amerikanska dollar och problematiken blir ännu större när bland annat USA höjer räntorna inom landet som en följd av inflationen. Detta gör att räntorna blir ännu dyrare för länderna och de måste lägga ännu mer pengar på dessa. Det finns många förslag på hur man ska kunna lösa detta och ett av förslagen är så kallade ”debt swaps”. De innebär att man får betala tillbaka lånet i den lokala valutan i stället för i amerikanska dollar, vilket gör att man slipper växlingspåslag. Detta var som sagt ett nytt begrepp för mig och jag ser fram mot att få lära mig mer om skuldkrisen under resan i Zambia.
Slutligen vill jag lyfta den unga HBTQI-aktivisten Kim Baloyi och det hon talade om. När hon berättade om hur hon blivit engagerad i Rädda Barnens arbete i Sydafrika slogs jag av mina egna fördomar och hur mäktigt det är att trots att vi lever så långt ifrån varandra så lever vi ändå så lika liv. Oavsett om man är i Sverige eller i Sydafrika kämpar ungdomar för att få sina röster hörda. Man organiserar sig i lokala grupper och man är ung ledare för andra unga. När vi frågade henne vad vi i Sverige kan göra för att hjälpa henne i hennes kamp svarade hon att för att hjälpa behöver vi visa hur verkligheten ser ut i andra delar av världen. Det behövs fler dokumentärer som visar hur andra lever, vad andra gör, vad man tänker, hur man bor, hur normerna ser ut och vad man tänker om vissa frågor. Vill man ta del av Kims liv kan man på UR Play se hennes avsnitt i serien ”Korta berättelser från Johannesburg” eller hela dokumentären ”Berättelser från Johannesburg”.
Fick ni, liksom jag, nya tankar kring dessa frågor utifrån vad jag skrivit om i detta blogginlägg så diskuterar jag dem gärna vidare för att lära mig mer och bredda mina perspektiv ytterligare. Allt gott!
/ Linda Larsson, Ageravolontär i Linköpings stift
Lämna ett svar