Alicia Nilsson, Ageravolontär från Umeå delar sina intryck från en av dagarna på COP26. Glasgow.
Dagen började med en djupdykning in i allvaret. Jag fick ta del av berättelser utav de som lever sitt liv på frontlinjen. Jag fick höra från en minoritetsgrupp i norra Europa, hur skört livet är när klimatförändringarna påverkar och hur förutsättningarna i livet förändras. I arktiskt är klimatförändringarna större än många platser på jorden, då isarna smälter i en hög hastighet.
“Vi som tidigare hade rört oss över isarna i Arktis. Det var vårt liv, vårt sätt att överleva. Samtidigt som ni sände en man till månen, glömde ni bort oss. Det smälter. Men ändå hör ni inte dropparna. Människor kan gå på is, men ingen människa kan gå på vatten. Ni var för självupptagna, ni glömde bort oss.” – Poesi från Arktiskt
Oförutsägbara och snabba förändringar i klimatet är svårt att anpassa sig till. Giltigheten i överlevnadskunskaper som har förts genom generationer blir allt svårare att förhålla sig till. Det är svårare att planera skörden och ens försörjning då balansen som människan och djuren är beroende av har rubbats. Exempelvis kommer inte regnet som det brukade komma. Isen stannar inte kvar på samma sätt som den brukade göra och fisken syns inte till.
Alla har en röst, men alla har inte möjligheten att få den hörd. Det är ett privilegium, något vissa bara tar för givet och något som andra behöver kämpa för.
Urbefolkningar är lika mycket värda och bör ha samma rättigheter som alla andra i samhället. Men verkligheten är en annan. Rättigheterna är under attack, hela tiden. Frågan är, hur kan man garantera de rättigheter som urbefolkningar har rätt till men inte har tillgång till? I vilken utsträckning kan urbefolkningar påverka de beslut som fattas och som de direkt påverkas av. Hur kan de få sin röst hörd inne på förhandlingarna på COP26?
Urbefolkningarnas rättigheter hjälper alla, för deras rättigheter stärker mångfalden och det demokratiska utrymmet. Dessa människor värnar om jorden och ekosystemet, vilket är en av nycklarna i denna klimatkris. Men omvärlden behöver lyssna. Vilja lära och vilja förstå. Hur man gör ett så litet avtryck som möjligt på naturen. Denna kunskap som har förts vidare mellan generationer i urbefolkningen får inte gå förlorad.
Ett nära samarbete mellan urbefolkning, forskare och beslutsfattare är betydelsefullt. Att de människor som lever nära naturen informerar forskarna vad som sker och vilka förändringar de skådar. Beslutsfattarna behöver fatta beslut baserat på fakta som forskarna har tagit fram. Forskarna är i behov av människor som lever på plats för att dokumentera och skapa sig förståelse över hur saker ser ut och utvecklas över tid.
Nu är tiden inne för dem som lever på frontlinjen och som utsetts mest för klimatförändringarna att bli hörda. De ska inkluderas i beslutsfattandet och deras röst är ovärderlig för de beslut som fattas idag. För dessa människor kommer att drabbas först, och många har redan drabbats. Desto fler berättelser jag får ta del av desto mer förstår jag att det är människor vi faktiskt pratar om. Gång på gång blir jag berörd, ledsen och arg för att situationen ser ut som den gör.
Denna resa till Glasgow COP26 gav mig ett före och ett efter, då jag har förändrats. Nu hoppas jag att detsamma gäller världen. Att det finns ett före och ett efter. Att världen inte är densamma när mötet avslutas. Att morgondagen är fylld av mer hopp, tillit och beslut som gynnar vår jord och allt liv på den.
– Alicia Nilsson, Ageravolontär
Lämna ett svar