“Vi lever i oroliga tider”. Så inleder Collins Shava sitt föredrag. Det är onsdag kväll och Act Svenska kyrkan och Svenska Kyrkans Unga arrangerar den första av fem studiecirkelträffar om klimaträttvisa. Det sker över Zoom, eftersom coronapandemin härjar. Det är dock inte viruset som Collins främst refererar till när han inleder sitt framförande, utan den fråga som också efter att pandemin är över kommer fortsätta att hota hela mänsklighetens existens: klimatförändringar.
Collins, som är ansvarig för All African Conference of Churches ungdomsprogram, ringer oss från Nairobi och skänker åtminstone mig både hopp och kämparglöd. Han menar att vi människor är skapade med uppdraget att vara förvaltare av jorden. Vi ska vara de som skapar, vårdar och bevarar, inte de som förstör, skadar och utrotar. Han tar upp Greta Thunberg och Vanessa Nakate som exempel på hur en person faktiskt kan göra skillnad och berättar hur en “great green wall” håller på att planteras över hela den afrikanska kontinenten för att motverka miljöförstöring. Men, sådana förändringar sker inte av sig själva. Collins säger att vi unga måste ta frågan om klimaträttvisa och göra den till något personligt. Vi måste delvis fråga oss själva; “Hur blir jag påverkad av detta?”, men också, kanske ännu viktigare; “Hur blir andra påverkade?”, och “Vilken gemensam framtid finns för oss alla?”. Empati med de mest sårbara och med framtida generationer måste styra denna förändring, och vi har alla har förmågan att bidra.
Det kan vara svårt att minnas och orka hålla fast vid. Jag, Fredrika, som skriver detta, kan inte ens räkna hur många gånger jag har gråtit och skrikit åt en TV-skärm eller en radioröst som berättat om klimatkrisen. Hur många gånger jag känt mig både maktlös och hopplös eftersom beslut som påverkar mig och mina medmänniskors liv tas långt bortom räckhåll för våra röster. Men, också hur många gånger jag fyllts upp inifrån av hoppet om att vi faktiskt kan klara av det här – i ropet av slagord på en klimatdemonstration, i diskussionen med en nära vän och i glädjetårarna och lättnaden efter att ha hört en nyhet om att det visst går åt rätt håll. Därför anmälde jag mig till Ageras studiecirkel om klimaträttvisa. För att den här frågan är för viktig för att lämna till någon annan att besluta om. För viktig för att vi ska tappa hoppet, modet och tron. Låt ingen se ner på dig för att du är ung.
Det är lätt att känna sig liten och hopplös i klimatfrågan. Å ena sidan finns så mycket en som individ bör och kan göra, å andra sidan tas många av de mest avgörande besluten långt ifrån en själv, bland förhandlare och politiker på klimattoppmöten. En person som har balanserat de känslorna, men också fått en inblick i hur det faktiskt funkar i maktens korridorer var vår nästa talare för kvällen: Henrik Grape, senior rådgivare inom klimat och miljö för Kyrkornas världsråd. Henrik har deltagit i nästan alla FN:s klimattoppmöten, de som går under namnet COP, sedan 2006. I sin föreläsning trycker han extra på det som är temat för vår studiecirkel, inte bara klimatet, utan just klimaträttvisa. Hur klimatfrågan tydliggör vilken ojämlik värld vi lever i, och att Kyrkornas världsråd, som Henrik representerar på klimatmötena, faktiskt var en av de första aktörerna som pratade om just klimaträttvisa. Vad innebär då klimaträttvisa? Henrik illustrerar det genom att bland annat prata om “Donut Economy”, alltså att världen måste ställa om så att vi lever inom de ekologiska gränser som vår planet klarar av samtidigt som utveckling hjälper människor att lyftas ur fattigdom och utsatthet. Ett ekologiskt tak och ett socialt golv för hela världen. För att nå den världen pratar Henrik om det ansvar som vi på den rikare delen av jorden har, vi som redan har släppt ut vår beskärda del av växthusgaser. Det handlar om hur vi på bästa sätt delar på jorden.
Men han talar också om det ansvar som trosbaserade organisationer har, och de lösningar som interreligiösa allianser kan bidra med. För precis som Collins inledde med är klimatfrågan en fråga om våra liv, om vår existens. Henrik anknyter till det genom att visa en bild på jorden nattetid. Vissa delar av världen är så upplysta att det går att se konturerna av varje kust och stad. Andra delar förblir i mörker. Det visar på världens ojämlika fördelning av resurser, men Henrik lyfter också ett annat perspektiv. De mest upplysta områdena är också där ljusföroreningarna är störst, och där människorna ser stjärnorna minst. Och, fortsätter han, när en sällan ser stjärnorna ställer en sig sällan de stora frågorna: Var kommer vi ifrån? Vad gör vi här? Vart är vi påväg? Kanske är det just det vi måste göra mer för att våga och orka fortsätta kampen för en hållbar värld: gå ut och se upp på stjärnorna.
Fredrika Andersson, Ageravolontär
Lämna ett svar