Är fylld av kärlek och värme. Känner mig så lyckligt lottad för att jag får ta del av människors liv och deras allra innersta känslor och privata rum. Känner mig varm inombords trots många tårar efter en begravning. Kärlek var känslan som mitt i sorgen fyllde hela kyrkan.

Ett minnesögonblick var när en liten ficka klappade sin förälders hand som samtidigt tog farväl av sin förälder vid kistan.

Tidervarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång…

Att veta att man skänkt tröst ger så mycket näring till själva livet.

Tittar på blomman jag fått från en anhörig… Minns alla varma ord. Tänker på vaggvisan som sjöngs för mig när jag var liten. ”Den kärlek du ger oss vi ger dig igen…” Det är ett givande och tagande av kärlek hela livet. Men i prästyrket verkar det vara en något mer koncentrerad form av detta fenomen.