Att vara präst i Svenska kyrkan är helt fantastiskt. Men det är klart att somliga dagar är svårare än andra. Ändå skulle jag inte vilja vara utan dessa dagar. Då tänker jag på alla möten med människor som berör. Däremot hade jag önskat att somliga saker inte hade behövt inträffa i de liv jag möter. Att mista en älskad bror som endast blev lite över tjugo år är en smärta jag inte kan föreställa mig. När den person man älskade så mycket inte orkade leva mer och därför lämnade jordelivet, måste urholka de som blir lämnade kvar något alldeles kopiöst. Varför? Frågorna blir många. Det finns inga enkla svar. Ändå ställer vi våra frågor och ropar våra varför. Det som växer i oss måste få komma till uttryck och för att uthärda så måste vi dela.

Det som slår mig är hur stark människan är. De anhöriga jag möter finner ofta en inre styrka som lyfter upp och leder henne ut ur den allra mörkaste sorgen. Denna inre styrka kallar jag; Guds kärlek, handling och omsorg. Det finns inget specialrecept för att sorgen ska läka. Allt måste få ha sin gång. Jag tror INTE att det finns en mening med ALLT som sker men jag ser ofta något hända med de människor som brottats med något svårt. Lite som att Gud drejar om oss. Förut var du en ler-kruka och nu är du kanske en ler-vas. Samma människa, fast med ärr i själen som kanske fått dig att se på livet, tillvaron och meningen på ett annat sätt.

Och vad kan jag göra? Egentligen inget mer än att lyssna och finnas.

Någon bad mig om att ha med sinnesrobönen på begravningen… – Självklart säger jag.

”Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden, Gud ge mig sinnesro. ”

Ibland är livet som präst i Svenska kyrkan lite som i ett hönshus. Man springer från ställe till ställe och hela tiden kommer det fram något nytt att picka i sig. Ibland är ljudnivån hög med mycket kacklande och ibland måste man bara få sitta still på sin pinne och begrunda.

Vi har skaffat höns och jag har i mitt anletes svett snickrat, målat och röjt. Har fått hönshuset precis så som jag vill ha det… Precis som jag vill ha det är kanske att ta i. Men nu är jag ju inte anställd på TV4 på ”Äntligen hemma,” så detta duger fint för mig. De går upp och ner för stegen och om kvällarna sitter dem ute och tittar på solnedgången innan det är dags för sin tupplur.

En fridfull kväll fångad på bild.

 Tavlor på väggen måste dem ju också ha. En sida från en Ikeatidning blev fint. Nu har jag även utökat med en stor tavla på Pettson och Findus. Kalla mig knäpp om ni vill.

Konfirmanderna är i full gång. Me like! Vi hade en trivselkväll tillsammans med båda konfirmandgrupperna och lekte lekar och åt tacos. Härligt värre!

Och så har ”Gud och Spagetti” som jag startat upp kommit igång. Vi träffas varannan torsdag i församlingshemmet kl 17 och äter tillsammans. Sen firar vi en gudstjänst tillsammans med mycket sång och rörelse. För att sen pyssla med något som oftast är kopplat till den bibelberättelse jag använt mig utav under gudstjänsten. Det är så härligt att träffa familjerna. Här får man komma som man är, perfekt för stressade småbarnsfamiljer som istället önskar lite kvalitetstid med varandra en vanlig vardagskväll.

Ta hand om er. Nu är hösten här med alla färger och höga luft. Efter fårklippning blev det en tur till äppelmarknaden i Kivik.

Lev och älska.