Innan den första bokstaven i denna mening kom till och fick stanna kvar på skärmen raderades det en hel del andra svarta bokstäver. Att skriva har jag alltid tyckt varit lätt och kul, men när det ska öppnas en dörr till ett så länge stängt rum darrar helt plötsligt fingrarna på tangenterna.

När dörr efter dörr öppnas och röster låter sig höras, känns det nästan som att jag skulle svika om jag lät min förbli låst och tyst.

I skrivande stund, vill jag inte påstå att jag berättar detta för min egen skull.

Varför berätta när man kan vara tyst? Varför peta i det som blivit läkt? Om det någonsin helt kan läkas då minnena ibland passerar revy.

Efter så många år är det snarare för alla andra 13-14 åringars skull. För att de äger rätten till sina egna kroppar och liv, men tyvärr inte alltid vet om det eller tror på det. I aftonbladet gjorde en man sig hörd och kallade metoo rörelsen för ”häxjakt med drag av Stalins utrensningar, och att framtidens ungdomar kommer att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje.” Fortfarande, efter så många kvinnors berättelser kan jag höra hur lite äldre män skämtar om metoo rörelsen och definitivt negligerar den.

Därför får vi inte låta denna revolution blekna. Ingen ska förminska våra berättelser som är hämtade ur riktiga liv. Ungefär som Johannes döparen banade väg för Jesus gick Mia Skäringer före metoo med sina berättelser med föreställningen ”Dyngkåt och hur helig som helst.” En naken sanning är vad vi får av Mia Skäringer. Mia är otroligt professionell, hennes sätt att blanda humor med allvar gör att olika slags tårar rinner längs med kinderna. Hon berättar om hur vi kvinnor har växt upp med en djävulsks bild på hur vi ska se på våra kroppar. Hon berättar om hur hon blir sexuellt utnyttjad utan att förstå det då. Hon vill ju bara bli älskad…

När raketerna stod högt på himlen och alla hade pyntat sina hem med fula millenie skyltar låg jag i någon annans säng och blev våldtagen. Jag hade druckit för mycket och kunde INTE säga NEJ. Jag sov eller rättare sagt ”däckade” och vaknade upp om vartannat. När jag vaknade till liv hörde jag raketerna utanför, jag såg hur en kille med tomteluva och skägg låg ovanpå mig. Jag minns att jag varken kunde säga något eller göra något. Efter en stund vaknade jag igen, utan trosor. Jag vill minnas att det kom ytterligare en annan kille in i rummet och avlöste den tidigare med tomteluva. Detta var år 2000 och jag hade samma månad fyllt 15 år.

Jag läste någon annan säga såhär, och jag kan inte uttrycka mig bättre. ”Jag ångrar tystnaden. Jag ångrar tystnaden så att det värker i vartenda kärl. För jag visste ju, egentligen: Nej, det fanns inga förmildrande omständigheter om jag bara vågat prata.”

Det tog många år, jag vill minnas att jag hunnit bli vuxen innan jag faktiskt förstod vad detta var. Tidigare hade jag aldrig klassificerat denna händelse som något annat än att jag fick skylla mig själv. Jag hade ju druckit så mycket att jag varken kunde säga nej eller kämpa emot. Jag vill minnas att jag berättade det för någon vän efteråt. Om det var en försvarsmekanism vet jag inte, men vi skrattade åt händelsen och jag berättade att detta var frivilligt och att han hade tomteluva på sig.

När jag var tonåring visste vi knappt vad en sexuell kränkning var. Därför är det så oerhört viktigt att detta får ett slut. Att tjejer idag vet vart gränsen går och att det är de själva som sätter den.

På högstadiet frågade musikläraren i enskilt rum om jag var oskuld? Visst kändes det konstigt, men det kunde det ju inte vara eftersom han var lärare. Om du inte är oskuld sa han, kan du då berätta hur det kändes att bli av med den.

Eller när en kille kom fram vid busshållplatsen efter skolan och sträckte fram ett knogjärn som han förde upp mot ansiktet och sa: ”skriker du så möblerar jag om ansiktet på dig!” Sen förde han upp handen mellan benen. Några sekunder senare gick han. Jag stod som förstenad och berättade aldrig för någon vuxen. Vad skulle jag säga? Inte heller detta var ju en våldtäkt en mörk kväll under en viadukt där jag skrikit och slagits för mitt liv. Endast det var väl legitimt trodde jag.

Jag skämdes – återigen. JAG skämdes…

Tänk om jag hade berättat för en enda vuxen människa. Därför är jag så tacksam att jag idag får arbeta med ungdomar. Kanske kan jag få dem att älska sig själva. För i grund och botten handlar det om självkänsla. Hur såg min självkänsla ut när jag trodde att jag fick skylla mig själv? Eller tänkte att det kanske inte var så farligt. Det är så viktigt att vi vuxna pratar med våra barn om dessa saker. Vart gränsen går. Att det inte finns några ursäkter. Att vi inte ska skuldbelägga oss själva. Men det räcker inte med att veta vart gränsen går. För om man som 15 årig tjej inte älskar sig själv, då vill man bara att någon annan ska göra det. Det kan innebära att vi går med på saker vi inte vill.

Många av mina konfirmander har alldeles för höga krav på sig själva i skolan och stora delar av dessa krav kommer inte från dem själva. Om de hela tiden känner att de måste vara duktiga, söta och aldrig underprestera kommer jaget inombords att urholkas. Känner vi att vi inte duger som vi är och tror på när någon annan säger och visar detsamma. Så är vi med andra ord ett lätt byte för dem som tror sig ha rätten att utnyttja det. Så låt oss tillsammans göra dagens och framtidens tonårstjejer starka, som tror på sig själva och litar på sitt värde. Då känner vi också som vuxna vår gräns och låter oss inte bli tystade. Då är ingen makt av ondskans kraft starkare än den kraft Gud vill ge oss som handlar om vårt unika och obegränsade värde oavsett vem vi är. Låt oss tillsammans slopa uttryck som: ”boys will be boys.” Varför kan vi inte bara uppfostra våra barn lika, oberoende kön, med ömhet och kärlek och visa på hur man respekterar och behandlar en annan människa. Har man inte fått ett JA. Behöver man heller inte få ett NEJ. Om vi i hemmen pratar öppet om värdegrund, att ingen annan människa har rätten till en annan människas kropp, så ökar vi förståelsen för varandra. Vissa saker kommer inte av sig själv. Vi måste prata, visa och leva efter det.

Som jag skrev i början var jag tveksam till att skriva detta, och på ett sätt är jag fortfarande det. Men när jag för ett par veckor sedan var ute i en femteklass fick jag dessa teckningar som några elever hade ritat. De hade ritat av mig, men jag såg ut som en tonåring fast med prästkrage. Då slog det mig. Snart är de tonåringar. Min tonårstid är tack och lov över. Men mitt ansvar är inte det…

Gud, i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din omsorg finner själen ro. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro…

… Gud, i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut. Gud, du känner ondskan, i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din omsorg finner själen   ro. Nära vill jag leva, nära dig, min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.

Psalm 914