Vid den här tiden för 13 år sedan flyttade jag till Lund för att börja studera på religionsvetenskapliga programmet. Jag visste att jag hade en lång resa framför mig, men min dröm om att en gång få prästvigas var så stark. Livet i Lund skulle bjuda på många äventyr och fantastiska möten. Min första bostad i denna underbara stad blev på Klostergården i en studentlägenhet som Helgeandskyrkan arrenderade ut. Mitt emot kyrkan och församlingshemmet låg dessa höghus. På översta våningen bodde vi teologistudenter varav hörnlägenheten blev min. Jag glömmer aldrig första dagen då vi skulle besöka vår nya bostad. Det var inte riktigt färdigbyggt, ingen hade bott där innan oss och många kom med sina föräldrar för att få hjälp att flytta in, jag likaså. Två år tidigare hade jag tagit studenten, så det var inte min första lägenhet utan min tredje. Men det var första gången jag flyttade från min hemstad Trelleborg.

Det vi inte visste då var att Helgeands kyrkan skulle bli som vårt andra hem. Dit gick vi för att fira gudstjänster, vi hade nyckel dit och gick dit för att plugga om kvällarna. Vi engagerade oss i allt som gick att engagera sig i. Vi hade alla varsitt kök och badrum i våra små lägenheter så det var inte en studentkorridor i den bemärkelsen. Men vi gjorde det till en. Våra dörrar stod i princip öppna för varandra och vi kallade det för ”Vinden” efter filmen ”Borta med vinden”. Filmen handlar om Scarlett som blev ensam med ett krossat hjärta och förlorade allt som var värt något, men filmen slutar med styrka och hopp: ”After all, tomorrow is a another day!” Något jag inte tänkte på då. Men även jag hade ett krossat hjärta när jag flyttade till Lund. Min önskan om att bli präst var inte förenlig med min dåvarande pojkväns familj. Men staden och det nya livet i Lund hjälpte mig sakteligen att läka. Vi var unga, men min inre kallelse gick inte att stoppa.

Kanske är jag inte så pragmatisk i mitt skrivande, då det jag egentligen vill komma till handlar om en blomma…

När vi kom in i våra lägenheter för första gången så fanns det en välkomstblomma till var och en av oss studenter från församlingen. En liten Benjaminfikus i en liten kruka. Det kändes så välkomnande och fint. Jag vårdade denna blomma och har sedan flyttat denna med mig vart jag än hamnat. Blomman och jag har flyttat sju gånger sen vi ”träffades” för första gången för 13 år sedan. På något märkligt sätt har jag låtit denna blomma representera mitt liv sen studietiden till dags datum. Så när jag reser iväg så låter jag den person som ska vattna blommorna och ta in posten veta att; skulle alla blommor vissna så är det inte hela världen, förutom denna blomma.

Han blir som ett träd

planterat nära vatten.

Det sträcker sina rötter mot bäcken.

Det har inget att frukta av hettan,

bladen är alltid gröna.

Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt.

Jer 17:8

Denna växt har omplanterats ett antal gånger och dess skötare likaså. Jag känner mig rotad i min tro, mitt liv och min gärning som präst.

Nu har jag bloggat sedan jag blev pastorsadjunkt i Bromölla pastorat 2013 och har delat allt mellan himmel och jord med er som läst bloggen. Helt enkelt det mesta som florerat ”I huvudet på Bernice”. Kanske har linjen ibland varit hårfin mellan det personliga och det privata, allt för att jag velat skapa en så hög igenkänningsfaktor som möjligt. Även det värdsliga och det gudomliga som ofta går hand i hand har rymts i denna blogg. Allt från samhällsproblem till bilder och texter som rymmer ett liv som skiftar från årstid till årstid har fått plats.

Med detta blogginlägg vill jag tacka alla er som läst och kommenterat de olika blogginläggen. Det har varit otroligt roligt att få skriva och dela olika tankar och händelser med er. Från pastorsadjunkt eller kanske ska jag beskriva det som Bambi på hal is, till nu. Det innebär inte att jag har växt färdigt, att jag är en fullfjädrad präst. Det innebär bara att min tid som bloggare har nått sitt slut. Allt har sin tid… Jag ber till Gud om många fler berikande möten, upplevelser och uppdrag i min tjänst för fortsatt växt och kraft som ger liv och mening.

Jag känner mig så rikt välsignad som får träffa så många människor i alla åldrar och i livets alla skeden. Att få sprida evangelium och med Guds hjälp förhoppningsvis komma med ljus, hopp, tröst och tro till människor som kommer i min väg.

Nu börjar jag en behörighetsgivande kyrkoherdeutbildning vilken jag ser fram emot. Men mest av allt så är det min älskade familj, min man och vår son som jag vill ägna min tid åt. De som stöttar och bär. De som väntar hemma och som är min trygga hamn. Tiden går så fort. Men ändå så är tiden allt vi har.

Återigen, ett stort Tack till er läsare!

Må Gud rikligen välsigna er och era liv. Och må ni växa och finna näring hos Gud i allt det som livet ger och tar.