I åtskilliga sammanhang betonas att religionen är en privatsak. Så kan det förstås beskrivas. I en sekulär stat är religionen den enskildes. Var och en har rätt till sin personliga tro. En liten, men högröstad, opinion driver dessutom frågan om ett samhälle där religionen ska vara så privat att den helst inte alls gör avtryck på den offentliga arenan. Var och en ska ha rätt att slippa möta religionens symboler, uttryck och former.
Perspektivet kan förstås ifrågasättas från många utgångspunkter. En människas tro är visserligen personlig men får konsekvenser också för människors ställningstaganden och uttryckssätt i det offentliga rummet. Dessutom bör det ligga i varje samhälles intresse att religionen är synlig, kan bejakas, diskuteras och ifrågasättas. Det finns många anledningar att lyssna till kloka kollegor. En av dem påpekade, när vi senast möttes, att vi nu fått ett förskräckande bevis på vad en synnerligen privatreligiös person kan åstadkomma: den norske massmördaren, Anders Behring Breivik. I sin ensamhet och i sitt privata rum har han kunnat bygga upp sina egna föreställningar, också med religiösa undertoner. Detta har han kunnat göra genom att han inte haft ett sammanhang av ifrågasättande. Han har levt utelämnad till sina egna vanföreställningar.
Tro behöver sitt sammanhang. Den personligt troende behöver andra som speglar, bekräftar och problematiserar. Varje troende behöver en församling och ett sammanhang där det finns utrymme för ett öppet samtal. Det är så en troende växer och ett samhälle kan berikas. Vi behöver inte ett samhälle med fler som odlar sina egna högst personliga världsbilder i sina egna slutna fysiska och mentala rum.
3 kommentarer
P-A Rudberg säger
2 september 2011 – 03:50Jag tror att en av förklaringarna till "provatreligiositeten" är den individualosering som tilltagit under de senaste 2-3 decennierna. Allt fler människor resonerar enbart utifrån sig själva. Man kan inte se sig själv i ett sammanhang av att ge och få. Allt som inte passar MIG är en kränkning. MIN rätt att uttrycka mig och agera är det primära.
Vi måste på olika sätt våga se att vi inte är starka och oövervinnerliga där vi står en och en. Vi måste inse att vi hänger ihop och att vi är beroende av varandra. Att vi först kan bli det vi är ämnade att bli genom att "höra samman".
I det sammanhanget finns kyrkan som en av de få återstående bastionerna för vårt beroende av varandra.
Men även det urholkas när syndabekännelsen och förlåtelsen knuffas åt sidan. När kyrkan spelar med i medhårsstrykandet och självförverkligandet. När alla bara ska vara så "bra".
Sven Kragh säger
3 september 2011 – 06:24Just detta är en av Kristi kyrkas kännetecken - den är gemenskap, inte dfr att man tror på samma sätt, men hämtar livskraft ur Jesu möten med människor, där han ser den enskilda människan och synliggör henne. Detta är inte en del av en idividualisering av gemenskapen, utan berättar hur Jesus ger den enskilda människan del i gemenskapen.
Vår tid präglas av indivualism i alla dimensioner. Kristi kyrka på jorden måste alltid peka på gemenskapen, som en helande församling. Det skrämmer individualismens företrädare att kyrkans företrädare lyfter fram kyrkan profetiska uppgift, också i dagens samhälle och det är Guds ande som avgör om vad som kyrkan skall uttala sig i för ämnen.
Sven Kragh
Jonas säger
3 september 2011 – 01:26Tänk vad underbart det vore om till exempel våra politiker - som är kristna, tyvärr är vår statsminister inte det - skulle avsluta sina tal med "Gud välsigne Er, Gud välsigne oss alla" eller något liknande, och inte vara rädd för att uttrycka sin tro även i det offentliga. Detta får de rabiata ateisterna tåla, och hur kan det vara något negativt att man önskar alla, oavsett tro, väl?!
Likadant ska den kristna tron levas ut i gemenskap med alla kristna, i Guds hus, så att vi kan få ta del av Kristi Kropp och Blod och få Guds ord utlagt av de apostoliskt vigda så att vi inte hänfaller åt egna vantolkningar när vi endast läser Bibeln hemma eller kanske surfar runt på nätet och kommer in på några hemsidor där någon obskyr amerikansk sekt spyr ut sitt förvrängda evangelium.
Svenska kyrkan har här en egen stor skuld i det att vi, om än inte uttryckligen, säger att det inte är så noga att vi går i kyrkan på söndagen - och varje söndag - om man inte har laga förfall. Var är alla som är på olika aktiviteter i kyrkan som träslöjd och annat under vedkan när det är dags för det som är absolut viktigast: söndagens gudstjänst?! Här har kyrkan ett pedagogiskt problem som jag hoppas kyrkan med dig biskop Esbjörn och andra goda biskopar vill anstränga sig för att lösa.