Sanning och gemensam upplevd verklighet har blivit politisk aktivism*. Att inte hitta på eller förvränga, inte förstora eller förminska för sina egna syften utan tillsammans vara i den gemensamma bilden av hur det är. Vi lever i de flagranta lögnernas tid och måste hitta sammanhang där vi kan lita på att det vi upplever är verkligt.  

Lögner i politiken är inget nytt. Kanske är de i själva verket en del, baksidan, av demokratin. Skarvningar av sanning för att göra en poäng. Tystnad om sådant som allmänheten inte bör höra, av olika skäl. Nu är lögnerna så uppseendeväckande att vi inte vet om vi ska skratta eller gråta. Putin, Trump och Vance – tror de själva på vad de säger? Svenska politikers retorik om “invandraren” som kriminell. Trots att ”invandraren” är min skattebetalande tandsköterska.  

Eller är lögnen en mycket medveten strategi? Ett sätt att skapa instabilitet och polarisering, kaos och rädsla. Den tyska historikern och filosofen Hanna Arendt lär har skrivit:

Att ljuga konstant har inte som mål att folk ska tro på lögner, men att försäkra sig om att ingen ska kunna tro på något längre. Ett folk som inte kan skilja mellan rätt och fel, ett sånt folk kan du göra vad du vill med.

Igår startade min arbetsdag med en enkel mässa. Vi satt i cirkel och delade bröd och vin, delade tro. Kände gemenskap och ett hopp i den. När jag gick hem på kvällen pågick matutdelning. Någon fick nr 37 i kön och undrade om någon mat skulle vara kvar då. Den som var innan i kön så att han skulle lämna något kvar.   

Allt det där hände i verkligheten. Ärliga, enkla möten i vardagen. Tro, hunger, delande. Ett enda bröd, en enda mänsklighet. Ord som var sanna i stunden. Det är politisk aktivism att mötas så. För det är att odla tillit.

  
*Aktivism är individers och gruppers praktiska och medvetna aktiviteter för att påverka, eller göra motstånd mot, förändring i samhället. (Wikipedia)