I den sociala förändring vi är inne i kan och bör Svenska kyrkan agera som en, bland flera, samhällsbyggare. Så tänkte vi i Carl Johans pastorat. Därför jobbar jag nu med Kyrka och social förändring, med frågan: Hur kyrkan kan agera i samhället för att bidra till ett helande av närsamhälle (upprättande av Guds rike)? 
 
I Sverige och Göteborg har den sociala sammanhållningen försvagats de senaste årtiondena. Vi ser en ökad ekonomisk ojämlikhet, stora skillnader i inkomst och förmögenhet. Den politiska polarisering och oförsonliga retoriken är inte bara en verklighet i USA och världspolitiken utan också i hur vi alltmer uttrycker oss. Samhället splittras i ” vi och dom”. Osynliga murar skapas. Ju längre ifrån varandra vi lever ju svårare blir det med tilliten och sammanhållningen.  

Jag tillträdde min tjänst i mitten av februari. Lär mig just nu väldigt mycket om samhället och socialt arbete. Sitter med i samverkansgrupper mellan det offentliga och civila samhället. Grupper med olika fokus. Det kan handla om en specifik plats i Majorna eller om en specifik fråga, som till exempel fattigdom. Det är ett försök att arbeta tillsammans utifrån olika organisationer och förvaltningar. Vad gör ni? Vad gör vi? Kan vi göra något tillsammans?  

Ändå har jag saknat ett friare sammanhang. Människor som tänker, talar, skriver och agerar utifrån ett annat mandat än sin anställning. Sagt och gjort. Nu har tolv personer bildat ett slags råd, med det gemensamt att yrkeslivet (i alla fall den fasta anställningen) är historia men engagemanget lika brinnande. Vi kallar oss för äldsterådet. Vi dammade av den gamla tanken på ”äldste bröder” från Bibeln. Nu är det istället kvinnor och män i samhällets och Guds rikes tjänst i Majorna, Göteborg. Vi träffades i måndags och där runt bordet var mycket erfarenhet och kunskap samlad. Hela yrkesliv, gräsrotsarbete och en mängd forskning kring fred, demokrati, politik, utbildning, kultur, diakoni, mänskliga rättigheter och rättvisa. Vi pratade om världens tillstånd. Om att det vi gör behöver reflektera det samhälle vi vill bygga. Och vi talade om hopp.  Det är inte riktigt samma sak som att vara optimist. Om optimism innebär en tilltro till att allt löser sig utan att man tar eget ansvar för att det ska lösa sig. Man behöver inte heller vara pessimist idag. Om pessimisten tänker att inget går att göra. Det blir också ett friskrivande av eget ansvar. Kanske är vägen fram realism kombinerat med hopp och kärlek.  

Så tänker jag att äldsterådet kommer att fungera. Kunskapen om världens tillstånd finns, ansvarskänslan finns och hoppet är inte bara ett vackert ord utan en viljeyttring. Ett hopp som tar kropp. Rörelser, möten, insatser och skrivelser som kan leda till förändring. Har man varit med i ungdomsrörelser för kärnvapennedrustning på 80-talet och upplevt murens fall så vet man att det går. Det finns hopp i de små rörelserna som skapar ringar på vattnet, i det lilla fröet som sätts i jorden.   
 

“Han lät dem höra en annan liknelse: »Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” Matt 13:31ff 

Ni lär höra mer om äldsterådets framfart. Det finns nya murar som behöver rivas. Kloka, erfarna som är redo att kavla upp ärmarna. Nu är det vår och snart börjar fröerna som sätts att gro.