Ungefär så beskrivs koppling mellan politik och religion. Om vi vill förändra politiken måste vi också förändra teologin. Min egen påsk har inneburit att en del av min teologi har dött och ett uppvaknande i att det är min plikt som präst att våga pröva teologiska begrepp för jordens skull.

Politisk teologi orienterar i ett geopolitiskt landskap. Makt över naturresurser, politiska spänningar och aggressioner, migration, ekonomiska modeller för fördelning, allt sådant har också teologisk bäring. Teologin, det vill säga gudspratet om människa, skapelse, gud, frälsning, rättvisa och frid har också politisk bäring.   
Carl Schmitt, tysk rättsfilosof och politisk teoretiker, skrev 1922 att alla politiska termer för regerande och styrning är sekulariserade teologiska begrepp. Politiken och teologin är sammanflätade. Schmitt hävdade att den liberala konstruktionen av överenskommelser där demokratiskt styrda institutioner upprätthåller makten är en svag konstruktion. Ett styre som blir paralyserat i undantagstillståndet. I tider då något måste förändras eller göras krävs en suverän makt, en ledare med fullständigt mandat, en allsmäktig gud. En gud som kan göra under, som griper in. Han hävdar också att politik, om den den ställs på sin spets, alltid relaterar till en konflikt mellan vän och fiende, mellan “vi och dom”.  

Schmitt verkade i en tysk efterkrigstid då Tyskland var präglat av hyperinflation på grund av ofantliga krigsskadestånd. En människas tillgångar kunde bli till absolut inget värde alls på några dagar. Med fattigdomen och den stora arbetslösheten ökade kriminaliteten. Skulden för detta riktades mot den styrande Weimarrepubliken som var tillsatt på begäran av segermakterna vid freden i Versailles. Den nya konstitutionen och de som uppbar den fick inget stöd av segermakterna för att klara ett demokratiskt styre och få ökad stabilitet. I detta förfall, denna akuta tid, författade Schmitt sin politiska teologi. Teorier som sedan stärkte den nationalsocialistiska ideologin. Schmitts teorier har analyserats och kritiserats av många. Ändå lever hans bidrag till politisk teologi kvar som något att ta spjärn emot i teorier om politik, rättvisa, demokrati, konflikt och religion.  

Det är lätt att hävda att Schmitt förenklar en kristen gudsbild genom att göra Gud till allsmäktig härskare. Gud är ju också en lidande Kristus. En ung man som inte tar sig makt och dominerar utan någon som är svag, ger efter, ger upp och dödas. Gud är också Helig Ande, som rör sig fritt mellan allt som lever . Den aspekt av Gud som, i en klassisk västerländsk kristendom, har förknippats med Guds närvaro i en gemenskap som den allmännelig kyrka. Men Schmitt formulerade en politisk teologi för sin tid och sin plats. Och det går inte att komma undan att han har den bibliska bilden av den allsmäktige guden, den omnipotenta härskaren, den rättfärdige domaren, på sin sida. 

Det har gått 100 år sedan Schmitt skrev sin politiska teologi. Det vi vet om världen är att demokratin är på tillbakagång, att gapen mellan rika och fattiga ökar, att migration är ett politiskt mina, att krig rasar, att jorden ropar efter lite vila, återhämtning och nedkylning.  

Vad kan kyrkan göra åt detta? Det är ingen retorisk fråga. Jag tror att Schmitt har rätt i att politiska termer är sekulariserade religiösa begrepp. I så fall har vi ett teologiskt arbete att göra. Vi behöver ifrågasätta en teologi förknippad med maskulin dominans. Vi behöver teologiskt stimulera ett gemensamt kärleksfullt ansvarstagande för jorden. 

Alice Bah Kuhnke med anledning av påvens död:

”Jag har haft förmånen att träffa Påve Franciskus två gånger och vid dessa tillfällen haft korta stunder av enskilt samtal. Båda gångerna om mänskliga rättigheter, och mer specifikt om kvinnors rätt att ta beslut om sin egen kropp. 
Jag tänkte att han måste vara trött på alla som vill att han ska göra mer, och vid ett av tillfällena ursäktade jag mitt tjat, då sa han att det är okej. Men att ”vi måste bli fler som gör mer”. Idag tänker jag på hans ord och på det att när en Påve så krasst konstaterar sin otillräcklighet, så säger det en hel del om såväl honom som om världen vi lever i.”  

Ingen allsmäktig gud kommer att gripa in och ur intet rädda världen, störta orättfärdiga härskare och sänka temperaturen i atmosfären. Konstruktionen av den allsmäktige gudomen måste falla. Kanske kan inte ens den lidande Kristus vara en hjälp i det politiska läge som är nu (utom att det är viktigt med en förebild av en man som låter sig bli försvarslös för kärlekens skull)? Den uppståndne Kristus kan vara ett avgörande tecken för en möjlighet också när det är som mörkast. Det kan vi bäras av. Men tillvägagångssättet där död vänds till liv genom ett ensidigt ingripande av en härskare funkar inte för en politisk teologi för den här jorden. Det är för teologiskt ensidigt. Det är ett hopp som saknar rörelse och djup eftersom det fråntar oss allt ansvar.   
 
Påsken är över. En del har behövt dö i min tro. Tron på att gud som den gode allsmäktige skaparen kan lösa allt. Tid att sörja det ansvarslösa och ihåliga hoppet i det. Annat har uppstått, eller kanske uppvaknats. En tro på Gud som är i sorgen och i möjligheterna. Hoppets teologi. Allt det där behöver jag bearbeta mer. Så kommer nu tiden mellan påsk och pingst. Kanske är det här uppståndelsen får sin verkliga styrka och kraft. Jag prövar… Kristus vandrar nu runt för att stärka och rusta sina lärjungar. Nu ska de ta vid. Han har berättat tidigare att hjälparen ska komma efter honom, Anden. Efter himmelsfärden står de ensamma, men snart händer något. När många samlas för att lyssna på lärjungarna så förstår alla plötsligt vad som sägs på sitt eget modersmål. Antagonism, kampen mellan ”vi och dom”, raseras med Andens hjälp. Guds ande verkar mellan judar, greker, kretensare, araber, egyptier, mellan människor som talar olika språk. Guds ande stimulerar till en gemenskap. Alla blir indragna. Det finns något laddat där, så viktigt för en politisk teologi. Mellan påsk och pingst rustas vi, tillsammans!