En plats att få gömma sig undan världen… Någonstans läste jag orden ”Det finns ingen plats att gömma sig.” från en människa boende någonstans i Gaza. Ingen plats som är trygg längre. Jag tänkte på mina gömställen. Platser som jag, när jag blundar, kan se framför mig trots att jag inte är där. Platser som är trygghet, som ger mig kraft och motståndskraft mot oro och stress. Tillstånd kan också fungera så. Tillståndet att titta på en jämn och spännande fotbollsmatch. I 90+5 min tänker jag bara på den allvarsamma leken på den gröna mattan.
I går var det semifinal i Champions League. Inter tog emot Barcelona på San Siro. Avgörande returmöte efter en jämn match i Barcelona. Ändå var det svårt att försätta sig i det där tillståndet av närvaro. Knesset hade fattat beslutet att erövra Gaza. Jag googlade och scrollade i telefonen. Inter gjorde två mål. Barcelona kvitterade. Men klumpen i magen ville inte lösas upp. Oron och sorgen ville inte släppa.

Det är inte synd om mig. Verkligen inte. Lite skamset men också självförlåtande så funderade jag på mitt behov av att fly undan till gömställen. Istället borde jag stanna i den oro och smärta som jag känner för barnen, kvinnorna, männen, muslimerna, de kristna, skomakarna, busschaufförerna, sjuksköterskorna, lärarna i Gaza. Inte bara vara i den utan göra något för att hjälpa dem, för att förändra deras situation. Men vad? Det är fel att säga att världen är tyst. För det skrivs om kriget om dödandet överallt. Människor protesterar. Men inget förändras.

”Det finns ingen plats att gömma sig”

Det måste vara ohyggligt.