Förra veckan träffades alla medarbetare i Carl Johans pastorat i Högsbo kyrka. Vi gör det ett par gånger per termin. På agendan stod aktivism. Ska kyrkan vara aktivistisk? Protestera mot orättvisor, mot krig, mot politiska beslut, mot utarmningen av jordens resurser och ökade koldioxid utsläpp. Kämpa mot ondska och fara. Eller är det att vara för politisk?

Jag menar att kyrkan i sitt DNA är politisk. Det är en gemenskap som sysslar med sånt som har med värden, mening och tro att göra. Att tro är att vara i rörelse i det inre livet och i världen. Att tro är att vara i relationer. Kyrkan för inte en kamp på den partipolitiska arenan. Kristdemokraterna är inte kyrkans parti. Jag vill understryka det eftersom det kanske kan finnas missuppfattningar om det med anledning av partiets namn. Kyrkans kamp för värnandet av liv, för fred, rättvisa och skapelsens överlevnad sker inte genom bildandet av ett parti. Så kanske är det aktivism snarare än politik? Kampen och rörelsen i världen sker genom alla oss människor och genom församlingars engagemang.

I aktivismens namn möttes vi alla fall i Högsbo kyrka. Vi firade mässa i solidaritet med och till minne av masskjutning mot klubben Pulse i Orlando 2016, där människor samlats för att dansa och våga vara sig själva. En mässa, Vi ville bara dansa – Carl Johans församling, i klagosång över det hat som riktas mot hbtq-samhället. Jag talade efter det om agonism som ett sätt att vara aktivistisk. Agonism kommer från ordet agon- kämpe, den som anstränger sig. Och är ett begrepp som handlar om kamp och förändring. Men med en betoning på kampen för och inte emot någon. Antagonismen däremot är fokuserad på den andre, på fienden, den som tycker annorlunda än jag. Den bortser från mångfalden och ser världen svart-vit. Tillvaron delas upp i vän-fiende, i vi-dom. Själv vill jag bort från den förenklingen. Jag tror att den låser oss i ett spegelvänt och rutinmässigt fientligt spel där reaktionen på den andre inte möjliggör en gemensam förflyttning. Den antagonistiska aktivismen föder polarisering och polarisering har vi nog av. Vi behöver istället agera tillsammans, i lite bredare sammanhang, över partipolitiska gränser. För världens skull, för freden, rättvisan och skapelsens överlevnad.
Flera av oss som jobbar i församlingarna engagerar oss på olika sätt och i olika frågor för att påverka det som sker i samhället. Ger sig in på TikTok för att med humor och träffsäkerhet bemöta den religiöst färgad antifeminismen som florerar där. Andra krokar arm med rebellmammor. Någon fördjupar sig i en teologi som berör, förenar och håller samman hela skapelsen. Några engagerar sig för fredsfrågan. Om aktivism är att skapa aktiviteter och i ord uttrycka sig för att skapa förändring så menar jag att vi är aktivistiska. Andra menade under dagen att vi helt enkelt är kyrka.
För att orka kämpa behöver vi varandras stöd, hämta kraft i bön och i sång. Så vi sjöng också:

”Dröm din dröm med mig. Dröm om kärleken. Dröm att var och en som söker ska få bäras fram av den. …När hopp och fred och frihet finns i drömmar hos envar, i vart hjärta kommer kärleken att alltid finnas kvar. Dröm din dröm med mig…”

Text och musik: Marianne Smedhäll
Arr: Johan-Magnus Sjöberg