Nea och Izabella gav mig hopp

Efter dagens högmässa tog jag en lång promenad. Kände att jag behövde tänka en stund och fundera på allt som hänt de senaste dagarna. Först kom minnet från fredag eftermiddag och kväll, då jag läste om terrordådet i Oslo och det fruktansvärda som hände på Utöya. Ofattbart! Sedan kom jag att tänka på den intensiva lördagen med samtal, två dop och en vigsel. Det märktes att många av dop- och vigselgästerna hade de drabbade i Norge i sina tankar. Dessutom fanns funderingar kring vad som kommer att hända i framtiden, ska terrorn och ondskan ta över? Men ett hopp och en tröst för mig och flera, blev de två flickorna som döptes. De strålade av liv, helt obekymrade om vad som hänt. Jag tänkte: Naturligtvis måste livet och kärleken segra. På slutet av min promenad återupplevde jag dagens gudstjänst. Det var en mycket speciell stämning. Där fanns en vilja att dela det svåra och dessutom en stark samhörighet hos oss i församlingen i ordet, bönen och nattvarden. Vi sjöng bl.a. Olov Hartmans psalm 62 och i andra versen att Ordet, Kristus ”älskade världen tillbaka till Gud. Det brustna blev helt i hans kärlek till oss på Golgata kors”.