Häromdagen blev jag intervjuad av Tidningen Ångermanland med anledning av att allt färre barn döps. En trolig förklaring är att det är färre som tillhör Svenska kyrkan och de som utträtt knappast låter döpa sina barn. Vi behöver arbeta för att stärka dopets ställning. I intervjun passade jag på att berätta om vad mitt eget dop betyder för mig. Vid min säng har jag hela livet haft min doptavla som varje morgon och kväll påminner mig om att jag är döpt den 28 maj 1950. För mig är det en trygghet att ständigt, genom doptavlan, påminnas om att jag är ett Guds barn och en medlem i Kristi kyrka. Gudstjänstdeltagarna i Härnösands domkyrka har hört mig berätta om detta många gånger och det kommer att bli fler. Alla som döps i församlingen får en doptavla och min önskan är att tavlan får hänga på väggen och inte placeras i någon byrålåda.
En förutsättning för att vi ska kunna dela dopets glädje med andra är att vi själva tycker att vårt eget dop är viktigt. Tänk att få vakna på morgonen och bli påmind om att Gud är med mig i allt som händer under den kommande dagen. När jag ska sova påminns jag om att dopet är en död och uppståndelse med Jesus Kristus. Då jag summerar min dag kan det vissa gånger handla om smärta, besvikelse, motgångar och tårar. Men dagen kan också ha varit fylld av glädje, lycka, skratt och förhoppningar. Ofta innehåller dagarna en blandning. Men när jag ser tavlan på kvällen blir det så tydligt att döden följs av en uppståndelse. Därigenom får jag hjälp och kraft inför nästa dag och hopp inför min egen död. Jag är döpt i Jesu namn!
”Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnskara” (Psalm 248)
Dopets trygghet
Kommentarer
3 svar till ”Dopets trygghet”
-
Jag önskar också att jag hade en doptavla. Jag har foton från när jag döptes, hemma i min farmors hus. Så jag vet vilka som var där. Men jag vet inte vilken dag som är min dopdag.
-
Du skriver så kloka saker Tor!
Att vi som är döpta tydligt vittnar om det är egentligen en självklar förutsättning för att dopet ska vara relevant för andra. Men vi är ofta förskräckande tysta. Vi sätter ljuset under skäppan. Egentligen är väl det du skriver nyckeln till framtiden över huvudtaget. Vi (= hela guds folk, vi som känner oss hemma i kyrkan, som tror – och hoppas på kyrkan och kyrkans Herre mm) måste klara av att vittna om varför vi går i kyrkan, varför vi firar gudstjänst mm. Om vi inte klarar av det – så får vi bära ansvaret för att siffrorna viker neråt.
Vad är en doptavla? Utformas sådana på olika sätt?
Själv har jag mitt dopljus kvar – det tänder jag varje dopdag i maj sedan 1972. Nästa gång är det 20 års fest!-
I Härnösands domkyrkoförsamling har vi på doptavlan en bild på den kyrka som dopet äger rum i. Annars är det som ett inramat dopminne. Dopljuset är naturligtvis också en viktig symbol att lyfta fram, precis som du Mats skriver.
-
Kommentera det här inlägget