Vårkänslor

Den 30 april 1986 höll jag vårtal vid den underbart vackra herrgårdsdammen i Österbybruk i Uppland. Vårkänslorna hade lite svårt att infinna sig. Det regnade. Regn kan man normalt klara av när vårens ankomst ska firas. Men det som oroade och skrämde oss var den kärnkraftsolycka som några dagar tidigare inträffat i Tjernobyl. Den 28 april gick till och ett larm ut om en förmodad olycka i Forsmarks kärnkraftverk några mil bort. Tack och lov var det inte så, men nu i regnet fanns radioaktiva partiklar från Tjernobyl. Vi lyssnade till Dannemorakörens vackra sång. Jag höll mitt vårtal. Vi beundrade flotten på dammen med elden. Vi hurrade för våren och vi hurrade för kungen på hans födelsedag. Men samtidigt kröp vi in under våra paraplyn. Det gjorde vi inte så mycket för regnet utan för vår oro för vad som kunde finnas i regnet. Nästan inga barn hade fått följa med till brasan. Följderna av olyckan präglar fortfarande stora delar av även vårt land och djur- och växtlivet. Vi får vänta minst 30 år till innan allt nedfall brutits ner.
Även i år firar vi vårens ankomst. Det verkar blir hyggligt väder åtminstone här i Ångermanland. Vi gläds åt vårblommorna och livet som återvänder i naturen. Samtidigt finns orosmoln i år också. Terrorattacker skrämmer oss. Vad händer härnäst? Klimathotet oroar oss. Kan vi vända utvecklingen? Flyktingkrisen bekymrar oss. För mig handlar den om den utsatthet människor har och inte om vi kan ta emot fler flyktingar eller inte. Kan vi blunda för deras situation? Hur skulle vi känna om vi var i deras kläder? En fråga är också om vi står upp för alla människors lika värde? En annan hur vi klarar kulturkrockarna med respekt utan att ge avkall på jämställdhet och annat som är viktigt i vårt samhälle.
Imorgon, den 30 april, ska jag fira våren igen. Jag tror på våren. Och önskar att det ska finnas en vår för alla med hopp om liv. ”Sköna maj, välkommen till vår bygd igen! ”