Nu under sommaren tjänstgör jag varje söndag i två kyrkor. Och det gör även mina arbetskamrater som är i tjänst, så det är samma styrka på båda ställena. Vi börjar varje söndag i S:t Mikaels kyrka med mässa kl 10 och efter kyrkkaffet kör vi till Hyllie kyrka och har mässa kl 13.
Det roliga med att vara regelbundet på två ställen är att jag har hunnit bli lite bekant med kyrkobesökarna i S:t Mikaels kyrka. Och jag har blivit varse att där finns en riktig sopran-dam bland kyrktanterna. Idag när jag påpekade att hon sjunger fint så lät hon förtälja: ”Ja, jag är 75 år och jag har alltid sjungit likadant!” Det är en röst som kvillrar och klingar och riktigt gläds åt de höga tonerna. Det är jag alls icke bortskämd med, så förra söndagen insåg jag hur jag helt plötsligt kunde njuta av att bredda mitt spel så jag kunde ge damen ifråga tid att bre ut sig på sina höga toner. Detta breddande fortsatte jag med idag. Så himmelens roligt!!
Damens sopranklang fick mig att minnas att när jag var 20 år så åkte jag till Göteborg och tog sånglektioner för en dam vid namn Eva Nässén. Eva är specialiserad på barock-sång och dessutom sopran. Jag gjorde som hon sa och vi enades om att jag var sopran. Sen flyttade jag till Skåne och alla sa att jag är andra-alt. Idag blev jag så inspirerad av damens sopran-stämma så jag förflyttade mig i sinnet raskt till minnet av mina sånglektioner i Göteborg, och jag t.o.m. höjde tonarten ett halvt tonsteg i koralen i rena glädjen.
Koralen jag sjöng var psalm 265 ”Ingen hinner fram till den himmelska ron”. Jag har aldrig gillat den vanliga melodin och aldrig fattat varför man ska sjunga den överhuvudtaget. Nu när jag hittade den gamla koralen så blev det genast en helt annan sak, det var för övrigt en av prästerna i S:t Mikael som berättade om denna skatt. Den finns som alternativ i den gamla psalmboken Kyrkovisor.
För någon vecka sen halvlåg jag hemma i solen i solstolen och bestämde mig för att jag skulle analysera texten och samtidigt försöka lära mig den. Jag läste och tänkte och läste och memorerade och kisade i solen. När jag sen, helt plötsligt tittade upp mot himlen fick jag se denna bild. 
Det intressanta i sammanhanget är att jag har aldrig, ALDRIG, satt mig ner för att analysera en psalmtext. Denna dag gjorde jag det och när jag lyfter blicken har flygplanen gjort ett kors till mig. Helt magiskt!!
Jag tycker det är så fantastiskt att jag tycker det är lika roligt att jobba som jag tyckte för 30 år sen när jag började. De där magiska stunderna finns där hela tiden. De dyker upp när man minst anar det, när ord och musik kompletterar varann och bildar helhet. Det är så ljuvligt!
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.