I tisdags morse var jag på Arlanda och hämtade Generalsekreteraren för Norska kyrkans Mellomkirkelig råd – Berit Hagen Agöye. Hon var en Kyrkomötets gäster och skulle hålla tal under öppningscermonin. Berit och jag har träffats i olika sammanhang inom den internationella ekumeniken. Hon är en ytterst vis, analytisk och trygg religionspedagog med den internationella och unversella dimensionen av kyrkan ständigt framför ögonen.
Under vårt morgonkaffe med medarbetare på kyrkokansliet kom vi naturligtvis att tala om de tragiska händelserna i Norge i somras, om känslor och reaktioner. Berit kunde berätta om hur samhället nu återgått till någon form av normal lunk, men att det offentliga samtalet kretsar kring vad som kunde gjorts bättre och vad som blev fel. Norska religiösa samfund har länge arbetat aktivt med religionsmöte och religionsdialog och har en väl upparbetad organisation för detta. Berit menade att utan denna plattform hade det gemensamma ansvaret mellan de olika religiösa samfunden inte fungerat så väl som det gjorde dessa svåra dagar. Särskilt rörande tyckte jag hennes berättelse var om en av de höga muslimska ledarna som tidigare inte kunnat – av religiösa skäl – ta henne i hand och hälsa, men nu, i denna stund av gemensam sorg och smärta, gav henne en varm och innerlig kram.
Vi tog en promenad i det vackra höstvädret och kunde konstatera att hösten är blidare i Sverige än i Norge detta år. När vi passerade Uppsala domkyrka berättade Berit att 1.000.000 människor varit inne i Oslos domkyrka efter den 22 juli. Tidigt bestämde man dock, från domkyrkans håll, att blommor och ljus skulle lämnas och tändas utanför kyrkan. Den stora nationella sorgeplatsen skulle inte finnas inne i en kristen kyrka och därför bli svår för endel att närma sig. Däremot skulle kyrkan naturligtvis vara öppen och tillgänglig för de som ville och önskade gå in där. Så vist, tänker jag, att tänka ”brett” och inkluderande i denna stund.
Under invigningshögmässan i Uppsala domkyrka kom vi att sitta strax bakom kronprinsessan Victoria. Vi kunde konstatera att hennes håruppsättning var oklanderlig. Vi kunde också för en stund dela den märkliga upplevelsen av att konstant ha en kamera riktad mot sig. Knäppandet tilltog i styrka varje gång kronprinsessan bytte sittställning, när hon lämnade kollekt, när hon sjöng med i en psalm. Tack och lov fick hon ta del av nattvarden skymd av utdelarna. Märkligt hur en gudstjänst – som för mig betyder ett enskilt möte med min Gud, tillsammans med andra, i lugn och ro och glädje – hur det – för en offentlig person tvingas bli något helt annat…
Efter högmässan gicks det i procession upp till den vackra Univeristetsaulan där själva öppningscermonin tog vid. Det var tal av Kyrkomötets ordförande Gunnar Sibbmark, av Ärkebiskop Anders Wejryd, av biskop Bagonza från Lutherska kyrkan i Tanzania och av ”min” Berit. Berit tackade Svenska kyrkan för dess stöd under den svåra tid Norge befinner sig i. Hon berättade att fler än 100 kyrkor, från alla möjliga olika länder och alla möjliga olika bekännelser, hade hört av sig med kondoleanser under sommaren. En stark påminnelse om bibeltexten som talar om att när en del av kroppen lider, då lider hela kroppen – att vi alla hör ihop, menade Berit. Hon berättade också om den rädsla de muslimska vännerna formulerat innan man visste vem teorroristen var. När den allmänna åsikten var att det troligtvis var en muslims fundamentalist. Då man grep den ansvarige och det framkom att hanvar en norsk kristen utbrast en av de muslimska ledarna: ”Jag kan inte se något kristet i det han gjort”.
Berit fick en lång, varm applåd för sitt tal och gästerna lämnade i procession universitetsaulan.
Vad gör man i Uppsala med en gäst, efter en sådan högtidlig och stark dag? Man går på Ofvandahls och äter wienerbröd! Sagt och gjort. Tillsammans avrundade vi dagen över en kopp kaffe och kunde konstatera att våra samhällen och våra kyrkor har mycket gemensamt, att vi har mycket att lära av varandra och att det är gott att veta att vi finns för varandra – i ljusa och mörka stunder. Jag lämnade av Berit Hagen Agöye på Arlanda och begav mig hemåt, en smula trött men tacksam över möten, samtal och nya insikter.
Lämna ett svar