Global Christian Forum, dag 2

Nu äntligen har dygnet hamnat rätt och jag vaknade när jag skulle!

Global Christian Forum startades utifrån behovet av att samla både pentakostala och evangelikala kyrkor tillsammans med de s k ”main line churches” vid samma bord. 50 % av de närvarande skall komma från de pentakostala och evangelikala rörelserna. Detat märks både i gruppsamtal, i föredrag och på gudstjänsterna. Det är dessa kyrkor som växer mest – framför allt på södra halvklotet. De talar med en självsäker röst, om en längtan efter och en tro på kyrkotillväxt, om mission och evangelisation som passion. Jag fascineras av deras energi, men den skrämmer mig lite också… 

Global Christian Forum erbjuder en fascinerande möjlighet att få mötas och samtala om personliga erfarenheter av tron på Jesus, kyrkan, att vara kristen. Vi försöker förstå varandra – det är inte alltid lätt…- , försöker se varandras olika situationer och utmaningar. I ”min” samtalsgrupp finns bl a en metodistpastor från Australien, en koptisk biskop från Egypten som är biskop över Californien och Hawai, en brittiska ansvarig för den karismatiska rörelsen inom Romersk-katolska kyrkan, en amerikansk pastorsfru från en Megachurch i USA, en katolsk präst från Nigeria, en pingstpastor och en pingstpastorsfru från Indonesien, en kristen irakier invandrande till Holland, en kväkare från USA, en Indisk pastor från Full Gospel Church, en karismatisk pastor från Kina… Levnadsödena är många och skiftande och den kristna tron beskrivs på en mängd olika språk och med olika ord. Vi ”Main line churches” har svårt att hänga med i viss karismatisk vokabulär, och våra mer ny-karismatiska vänner tappar tråden när det hänvisas till 381 års ekumeniska koncilium eller nordiska statskyrkosystem.

Vid lunchen satt jag mellan Victoria, anglikansk biskop i Christchurch, Nya Zeeland och Anna, adminsitratör för the Mennonite World Conference. Victoria berättade om jordbävningen som kostat 200 människoliv i hennes stift. Hur kyrkan nu försökte ta reda på församlingar utan kyrkolokaler och utan försäkringar.  Hur det visat sig att människor man inte trodde skulle vara stabila i en krissituation blivit klippor, medan andra rasat samman. Anna, en av de mennonitiska vänner som Svenska kyrkan – genom LVF:s dialog – nu skrivit gemensam historia med – både reformationshistora och nutida. Läs gärna denna fantastiskt spännande rapport (om du är lagd åt det ecklesiologiska eller kyrkohistoriska hållet…) – även om mennoniter är ett obekant begrepp för många i Svenska kyrkan. Rapporten visar på behovet av flera perspektiv på händelser som blivit identitetsbärande för – i det här fallet – Evangelisk-lutherska kyrkor och  s k Anabaptister.

En annan nyfunnen vän är den koptiska prästen Fr Shenouda Mansour som pratar engelska med den mest fantastiska australiska accent. Han kom från Egypten till Australien som 10 åring, med sina föräldrar. Växte upp där, studerade ekonomi, blev bankdirektör, gifte sig och fick 4 barn, kände en kallelse att bli präst i sin kyrka och verkar nu som koptisk präst – med skägg, hatt och allt. Han arbetar med soppkök för hemlösa i Sydney, undervisar i religionskunskap, är vice ordförande för Australia National Council of Churches och skrattar mest hela tiden. Riktigt smittande är hans ”Lord have mercy on us” innan han smakar av den starka indonesiska maten.

Kvällen inleddes med aftonbön i kyrkan intill. Broder Ghislain från Taizé är ansvarig för de större gudstjänsterna och alla olika traditioner finns representerade på något sätt. Det var en njutningsfull känsla när alla stämde in i Amazing grace och min koptiske nyfunne vän sjöng så svetten rann!

Den Indonesiska kvällen erbjuder behagliga 25 grader och en hög procent luftfuktighet. Samtalen är många, lite trevande när de närmar sig okänd mark, men vänliga och välvilliga. Min norska kollega Sr Else-Britt Nilsen OP, från Norges kristna råd avslutade kvällen så vist; vi behöver öva oss i att acceptera känslan av att det viktiga inte är i vilken kyrka människor kommer till tro, utan att de kommer till tro.

Enkelt att säga… Svårare att ärligt mena…