NU börjar sömnen ordna till sig…. och det är strax dax att börja packa och åka hem…

Denna fredagmorgon började med bibelstudium över Apostlagärningarna. Vi pratade om den unga kyrkan då, vad som var nödvändigt att ta med från Jerusalem och vad den icke-judiska församlingen i Antiokia kunde ”slippa”. Vi jämförde det med våra egna situationer i våra olika kyrkor. Vad är omistligt och vad kan vi ”slippa”? Vad är evangelium och vad är t ex kultur? Detta är inte ens en lätt fråga inom vår egen kyrka i Sverige, så  man kan ju tänka sig hur komplicerat det blir i ett multikulturellt, multikyrkligt sammanhang.

Att definiera vad som är ”evangelium” låter sig inte enkelt göras, kan man konstatera. Eller kanske snarare hur evengelium ska konkretiseras i ord och handling. Det fanns en stor vilja att försöka förstå varandra i gruppen, att lyssna och känna in. Jag måste säga att jag är imponerad av den metod som Global Christian Forum använder. Den går bakom frågan om rätt teologi eller rätt tolkning och utgår istället från alla deltagares personliga erfarenheter av mötet med Gud och kyrkan. Personliga erfarenheter är helt klart svårare att ifrågasätta än teologiska utsagor. Ärligheten och vänligheten är stor och mötena mellan människor är många och innerliga.

Jag drack kaffe med en äldre romersk katolsk präst från Irak, verksam i Libanon. Många av de kristna från Mellanöstern som jag mött dessa dagar berättar om fruktansvärda förföljelser. Denna präst blev kidnappad och hotad genom att man stack in knivar i nackskinnet på honom – för att han var kristen. Många av de kristna från Mellanöstern uttrycker stor oro över den ”arabiska våren”. Kristna har fått det sämre sedan diktatorerna föll. Den vänlige och varme prästen uttryckte stor tacksamhet för att Kina och Ryssland hade lagt in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot resolutionen om Syrien. Sådana berättelser gör det svårt för mig. Då, när min personliga övertygelse om mänskliga rättigheter, demokrati och frihet krockar med vittnesbörden från de som lever mitt i konflikterna. Jag vidhåller nog min övertygelse, men med en smula mer ödmjukhet inför att den för mig är sprungen ur en teori och inte en personlig erfarenhet. Det jag med säkerhet vet är att vi har ett uppdrag som kristna att be för en fredlig utveckling i Mellanöstern och ett särskilt ansvar att ta vara på våra kristna syskon där. De har inga andra att vända sig till och de vill inte lämna.

Eftermiddagen avslutades med sändningsgudstjänst i en av Manados romersk-katolska kyrkor. Fantastiskt vackert, fantastiskt varmt, fantastiskt högljutt och fantastiskt karismatiskt.” The more the merrier” verkar vara en dygd här…. och det är riktigt njutbart! Jag fick till och med släppa loss i en gammal lovsång från ungdomstiden hemma i Onsala – och det i en katolsk kyrka på andra sidan jorden, Vi är sannerligen en global kyrka!

Denna sista dag ska nu avslutas med mottagning med borgmästaren. Det blir många farväl, många visitkort och många varma kramar. Jag ska leta upp den amerikanska mega-church-pastorsfrun Becky och överlämna en liten gåva. Mötet med henne blev ett av de mest osannolika men betydelsefulla mötena för mig här. Kanske för att jag var tvungen att utmana alla mina fördomar om både Amerika, Mega-kyrkor och pastorsfruar. Det är någonting mellan henne och mig som klickar – vilket känns helt osannolikt! Gud har humor!

Biskop Hans och jag satt och funderade över vad våra erfarenheter och insikter härifrån kan och bör landa någonstans hemma i Svenska kyrkan. Vi beslöt att komma till goda slutsater på flygplatsen i Singapore imorgon eftermiddag, där vi har 6 timmar att använda kreativt!