På väg till Santiago de Chile flög jag över Anderna. Det var nära en andlig upplevelse. Jag betraktade dessa fantastiska berg från ovan och tänkte att det inte är så konstigt att mötet med det gudomliga inte sällan sker uppe på ett berg.
Mellan den 7 och 12 träffades 12 kvinnor från Latinamerika sammankallade av Wicas, Lutherska världsförbundets program för kvinnor i kyrkan och samhället. Link: http://www.lutheranworld.org/What_We_Do/DMD/DMD-WICAS.html . Syftet är att skapa en strategisk plan för de lutherska kyrkorna i regionen.
Våld mot kvinnor är fortfarande en viktig fråga. EPES www.epes.cl , en organisation med nära relation till den evangelisk lutherska kyrkan i Chile och som arbetar med hälsofrågor, informerar att omkring 45 kvinnor om året dör av misshandel i familjen. Hemmet är fortfarande en farlig plats för kvinnorna.
Här ses Maria Eugenia Calvin, socialsekreterare från EPES. Bakom henne, listan med namn av kvinnor som blev mördade av en nära anhörig.
Marta, en kvinna från en församling i Concepcion i södra Chile, berättar om en grupp bostadslösa kvinnor som organiserade sig efter att ha ockuperat marken i närheten av församlingen. Liknande exempel hör vi från kvinnor i Colombia och Argentina, kvinnor som hävdar sin rätt till vatten, utbildning, barnomsorg, med mera.
Ett annat prioriterat tema i detta möte är kvinnornas tillgång till teologisk utbildning. I Latinamerika finns det inga formella hinder för kvinnor som vill läsa teologi, men i praktiken är det fortfarande fler män än kvinnor som utbildar sig som teologer. De konstaterar att av de kvinnor som är utbildade teologer finns det enbart en som har sin examen inom systematisk teologi. De vill dessutom verka för att feminist teologi ska bli en obligatorisk kurs för alla teologistuderande.
Jag tänker på vår verklighet i Sverige. Enligt statistik från Roks, www.roks.se, dör cirka 16 kvinnor av misshandel i hemmet i vårt eget land. Med tanke på att den svenska befolkningen är hälften av befolkningen i Chile, är skillnaderna mellan länderna inte så stora. Jag tänker också på de institutioner där svenska präster utbildar sig i. Vad jag vet, är feministteologi inte heller hos oss en obligatorisk kurs för alla studerande .
Det är kanske så att vi har fler gemensamma utmaningar som kyrkor än vad man kan tro vid första ögonkast. Vi har mycket att dela med varandra, att lära av varandra, att inspireras av varandra. Ett synligt ekumeniskt tecken på att vi är, fastän många, en enda kropp.
Lämna ett svar