Gunnel Claesson, diakon i Angereds församling till vardags, bloggar om sin resa till Odessa i Ukraina, där hon representerar Svenska kyrkan i en grupp utsedd av Lutherska Världsförbundet som jobbar med diakoni i Europeisk kontext. Läs mer här.
”Sitter på Landvetter medan historieläraren i mig vaknar till liv igen. Det som hänt i historien förklarar vårt nu och vi riskerar att upprepa det fula om vi inte tar en titt bakåt. Vår värdförsamling i Odessa är The Lutheran St Paul Church. Själva kyrkobyggnaden byggdes 1827 och stängdes 1937. Ett obehagligt år. Stalinterror. av det mest djävulska slag rådde i Sovjet. Kyrkan som varit ett andligt hem för så många användes som bibliotek, gymnastikhall, lagerllokal. Oönskade personer sköts i lokalen. Präster och ledande lekmän ”försvann”, deporterades österut till arbetsläger, många sköts ihjäl. Hundratusentals tyskättlingar deporterades österut och deras egendom konfiskerades. Den värsta tiden tog en ände med Stalins död – 56. Med murens fall föddes ett nytt hopp i den nu starkt decimerade skaran.
De flesta som tillhör en luthersk kyrka i Ukraina är tyskättlingar. Tsar Peter den store – och ännu mer Katarina den stora ville europeisera och modernisera Ryssland och satte igång stora värvningskampanjer i europeiska städer. Särskilt angeläget var tysk välutbildad arbetskraft. Och de kom i mängder! Svenskar, finländare, holländare kom också, men framför allt kom tyskar – stor andel av dem var lutheraner. De sattes under hårt tryck många gånger: förryskningskampanjer med deportation under 1800-talet, förtryck under Första världskriget och Ryska revolutionen gjorde inte livet lättare. Bara 1915 deporterades 200 000 österut.
Och dagens Ukraina är ingen vacker historia heller. Till detta sargade land är jag på väg. Nu ska jag igenom passkontrollen”.
Lämna ett svar