Erik Olebark Ringheim läser på pastoralinstitutet i Uppsala och skriver från ett besök vid det ekumeniska centret i Bossey, Genève.
Det goda samtalet enligt Hinlicky Wilson har tre stadier. Det första stadiet är stadiet av Convergence vilket innebär ett erkännande av att andra kyrkor har någon eller några sanningar gemensamt med min egen kyrka. Det finns ett antal så kallade konvergensdokument där många kyrkor och traditioner tillsammans visar var vi har enhet och vad vi har gemensamt. Baptism Eucharist and Ministry är ett sådant dokument och nyligen kom även the Church som behandlar just kyrkans enhet.
Ett konvergensdokument fokuserar mer på vad som är gemensamt mellan olika traditioner än att det tar upp alltför kontroversiella ämnen. I det goda samtalet börjar vi i det gemensamma och lägger en god grund för att tillsammans kunna blicka framåt mot vad som skiljer oss åt och vad som splittrar kyrkan. Konvergensdokumenten är en sådan god grund.
Det andra stadiet av ekumenik är Consensus och innebär att komma till nya förståelser av vad som tidigare har varit kyrkosplittrande. I detta stadie måste vi se till historiska dokument för att se vad det var som drev fram ett kyrkosplittrande. I vissa fall kan det handla om missuppfattningar, exempelvis om den ena kyrkan dömer ut ett handlande som heretiskt och därför fjärmar sig från en annan kyrka, problemet är att den andra kyrkan inte har handlat på det fastslagna heretiska viset så som den första kyrkan trodde.
Handladet i sig var heretiskt, men ingen av de båda kyrkorna handlade på det viset. Olika kyrkors olika självbilder och inte minst olika språk har i ibland varit orsaken till kyrkosplittring. En lutheran beskriver en sak på ett sätt och en ortodox på ett annat och det är inte alltid självklart att de förstår varandra. Därför behövs ekumeniken och det ekumeniska språket, inte för att ersätta de andra två utan för att komplettera så att det finns ett gemensamt språk där risken för missuppfattningar minskas.
Det ekumeniska språket ska dock inte förväxlas med ett konfessionellt språk. Varje kyrka har redan sitt konfessionella språk och ekumeniken försöker inte ändra på det utan snarare komplettera. Professor Sarah Hinlicky Wilson gör här jämförelsen mellan poesi och en instruktionsmanual, båda är språk men har helt olika syfte. I ett konsensusdokument mellan två kyrkor finns därför ofta tre språk, de två kyrkornas egna konfessionella språk samt det ekumeniska.
Det ekumeniska språket är inte till för att omintetgöra de olika kyrkornas konfessionella språkliga särart utan för att ge översättningar av konfessionell teologi till en gemensamt godtagbar terminologi för skapa den ram eller spelplan inom vilken alla kristna kan få uttrycka sin tro med ömsesidig respekt.
Det tredje steget är det steg med vilket vi motiverar de andra två, nämligen reception, kanske bäst översatt med mottagande. Reception innebär såväl ett mottagande av ekumeniska dokument bland teologer och professorer på högsta nivå, och ett mottagande i församlingarna runt om i kyrkan.
Ett mottagande och praktiskerande av ekumenik som strömmar genom hela kyrkan, bland alla dess tillhöriga. Det tar tid, och det ska ta tid. Ekumenik blir inte relevant bara för att någon säger att det ska vara det, utan det blir relevant när vi själva får vara en del av det.
Trots att WCC representerar 349 medlemskyrkor i 140 länder och mer än 550 miljoner människor så har inte WCC en egen ståndpunkt. Det är endast genom det ekumeniska samtalet inom WCC som gör WCC kan yttra sig i olika frågor. Under ett seminarium uttryckte WCCs biträdande generalsekreterare, Yorgo Lemoupolos, att WCC is more than the sum of it´s parts.
Jag håller nog med. Vad det goda ekumeniska samtalet ger är större än summan av deltagarna i samtalet.
/Erik
Lämna ett svar