En lång dags möten är till ända.
Det händer många intressanta saker på möten, men det är i pauserna och under måltiderna som de riktiga mötena sker. Så även denna dag.
Efter en fantastisk, genomarbetad, innerlig morgonbön vidtog bibelstudium i smågrupper. Samtalsämnet var; vari består misströstan i ditt sammanhang, i ditt land?
Ärkebiskopen i Lettland berättade om bitterheten i sitt hemland. Bitterheten över att det inte blev bättre. Bitterheten över att friheten aldig riktigt tog fart. Framtidsmöjligheterna förminskades och ungdomen flyttar. Kvar finns de som längtade, som hoppades, som trodde – och som blev besvikna. De är fast i sin bitterhet och hittar inte ut.
Biskopen från Japan berättade om det ständiga hotet av jordbävningar som förlamar människor. Rädslan skapar misströstan, dränerar på kraft och mod, människor blir apatiska och hittar inte ut.
Den unga, smarta kvinnan från Jamaica berättade om barnen som inte har någon att komma hem till. Ingen mamma eller pappa som håller om eller skapar trygghet. De är helt utlämnade till sig själva, ingen axel att luta sig mot, utelämnade till människors välvilja och det putsningen av bilfönster kan inbringa just denna dag.. Kolonialismens verklighetsuppfattning ligger som en blöt filt över dessa barn och ungdomar, och de har ingen tilltro till sin egen förmåga att ta sig fram, upp, ut. De tror sig inte om att kunna bidra med något, till något. De sitter fast i sin hjälplöshet.
Min kollega från Finland berättade om kravet på effektivitet som låser fast människor. Det måste visas resultat i skolan, på arbetsplatsen, i kyrkan, i fotbollslaget. Att ha en lugn dag på jobbet är närmast en hädelse. Människor sitter fast i prestationskrav och mål. Strategier, utvärderingar och förändringsprojekt tar sig ända in i hemmets och familjens rum. Är det inte effektivt och lyckat måste det förändras och bytas ut. Det kan vara skolgången, kompisgänget eller äktenskapet.
Och jag slås igen av hur olika situationer vi har men hur lika vi är i våra drömmar och tillkortakommanden, vår litenhet och vårt behov av stöd och hjälp. Hur viktigt det är att om och om igen få höra och känna; du kan, du får, du är fri, jag är med och jag väntar stora ting av dig. Guds ord vid varje dop. Och kyrkans uppdrag att upprepa, om och om igen, dag efter dag, år efter år, överallt i alla situationer av misströstan. Det är inte hopplöst – även om det känns så. Det är inte meningslöst – även om det tycks så. Att envist hålla fast vid hoppet – trots allt.
För i varje beråttelse, från varje land, fanns det också tecken på hopp. Människor som bryter upp, rädslor som besegras, kärlek som går utöver den egna vinningen och mönster som bryts. Trots allt.
Imorgon är det lördag – och möten hela dagen. På söndag vilar vi.
Lämna ett svar