Sven-Erik Fjellström är handläggare i ekumenik och bloggar från Tanzania och den lutherska kyrkans 50-årsjubileum som han och ärkebiskop Anders Wejryd.
Vi möts i vimlet och trängseln när allt är över. Sju timmars jubileumsgudstjänst gör oss alla angelägna att söka oss till matställen nere på fotbollsplanen. Men vi kan inte undgå att tacka varandra för ett spännande gruppsamtal igår kväll och kolla att vi utbytt adresser. Alice Henry Mtui står nu i vimlet med sin lille son Kisha på bröstet och så fort vi har ätit blir det tillfälle att prata litet mera.
Jag tror inte ärkebiskop Anders hade något val kvällen innan. När vi satte oss ner för grupparbete blev han i princip direkt utvald som samtalsledare. Och han tog rollen, men hade kanske inte anat att man efter fem långa föredrag och korta pauser var så intresserade och engagerade.De flesta andra tog paus, men vi blev ett femtontal som hade valt gruppen som skulle samtala om den karismatiska rörelsen i Tanzania. I föredraget hade det mest speglats som ett hot, men vi fick också frågan om vi ser några positiva sidor.
Kanske ska man inte tala om den karismatiska eller ens pentekostala rörelsen sa en av kyrkans ledare till mig senare. Den lutherska kyrkans växt i Tanzania kan nog delvis förklaras av just karismatisk andlighet, med stor tilltro till Guds kraft och möjlighet att förändra människors liv. Denna första epok kunde några i gruppen berätta med värme om.
Men, på senare år har det hänt nånting. Ett lastbilssläp ställs upp på en marknad, med keyboard eller förinspelad lovsångmusik bjuds folk in till en stund möte med Gud – men till synes ibland ett möte kryddat med betoning att Gud kan ge dig en snabb väg ut ur den fattigdom du lever i, eller den sjukdom du har. Tanzanias smidiga system att överföra pengar per mobiltelefon har också utnyttjats. Betala som tack, betala som löfte till Gud (dvs via predikanten) så får du se att det fungerar.
Några i gruppen berättade att många arbetslösa ungdomar dras till den här typen av förkunnelse. Man kan själv bli ledare och få både anhängare och inkomst, och som kyrkolokal duger skuggan under ett träd. Andra berättar om de mirakelmediciner som säljs med samma löften. Nu senast någon som kallades ”the cup” och samlade stora skaror (enligt rykten också även präster och biskopar). I ett land med ytterst få läkare per 100000 invånare tycks man ta varje halmstrå som erbjuds.
Samtalet blev intensivt och angeläget och både ärkebiskop Anders och jag jag tyckte att det var en av dagens höjdpunkter. Men högljudd psalmsång via de kraftiga högtalarna avbröt oss. Det skulle bli aftonbön
…
Nästa dag träffade jag alltså Alice igen. Jag kommenterade att hon verkade väldigt engagerad i frågan och bad henne berätta mera. Hon jobbar med utvecklingsfrågor i ett stift i södra Tanzania.
– Problemet, sa hon, är att kyrkan inte alls är rustad för den här typen av utmaning. Prästerna predikar utan att vara särkilt förberedda, gudstjänsterna blir tråkiga. De skulle behöva undervisa, men saknar kunskap. Ungdomar, inte minst, dras till den gudstjänstform som det handlar om och naturligtvis de löften som ges.
– Kyrkan skulle behöva utbilda sina präster till att möta detta, nu kapitulerar vi bara och klagar över att folk flyr från våra kyrkor.
Vi kommer in på den svårighet som en del av de stora s k mainline churches kan ha. De känns fortfarande för importerade och har inte riktigt slagit rot.
– Och det här med Luther säger hon… Jag tror att Luther skulle ha gjort något åt det här i vår tid. Men vi själva talar mest om Luther som något om hände då, en gång för länge sedan.
– Vi skulle behöva hans typ av reformation, en egen Luther för att hitta tillbaka till livet i vår egen kyrka.
Lille Kisha vaknar och tittar slött på oss.
Känns som om jag bara kan lyckönska en kyrka som har en sådan kraft som Alice att räkna med.
Lämna ett svar