Emelie Wettermark är nybliven präst i Linköpingsstift.
Vad är det vi söker när vi deltar i ett ekumeniskt utbyte? Enhet i mångfald, eller mångfaldens enighet?
I globaliseringens tidevarv har stundtals frågan uppkommit om vi befinner oss i en begynnande nationslös värld. Kanske att den ekumeniska rörelsen i vissa fall präglats av just detta; att få sudda ut gränserna och nå mångfaldens enighet. Jag tycker mig samtidigt ana att vi försöker närma oss ett gemensamt bejakande av det partikulära snarare än universell enhet, genom att ha målet enhet i mångfald. I ekumeniken kan vi just ibland uttrycka det som att ”i mötet med den andra blir vår egen svenskkyrkliga identitet tydligare”. Nödvändigheten och nyttan av den partikulära kontrasterande ansatsen blir till exempel tydlig i hur den afrikanska inkulturationsteologin växte fram som en protest gentemot missionärernas oförmåga att adressera den afrikanska situationen, och hur den sedan utvecklades till att bli en teologi med fokus på att vara kontextuellt relevant.
Men jag vill peka på vissa risker med det ibland ensidiga sätt vi förespråkar enhet i mångfald. Teologen William Cavanaugh menar i boken Being Consumed att rörligheten som präglar globaliseringsprocessen inte suddar ut gränserna utan i själva verket accentuerar gränsdragningar. Han ger exempel på detta i hur turisten behöver det partikuläras gränser (i det resande som globaliseringen möjliggjort, för vissa), för att kunna uppleva den exotiske andre. Utifrån detta funderar jag på faran med utgångspunkten att vi behöver ”den andra kyrkan” för att bli tydliga själva; är det verkligen utifrån detta som vi ska söka vår identitet? Farhågan tydliggörs i filosofen Slavoj Zizeks bok Living in the End Times där han menar att globaliseringen vidmakthåller det partikulära just för att det kapitalistiska systemet behöver “outcasts”. Vidare menar Zizek att multikulturalismens starka position bygger på att upphöja minoriteternas rättigheter, och att själva upphöjandet och försvaret av det partikulära därmed utgör den förhärskande majoritetspositionen.
Om ekumeniken utgår från ett paradigm som menar att det egentligen bara finns en rätt majoritetsuppfattning – att bejaka mångfald, kan vi inte heller förneka att det oundvikligen upprätthåller gränsdragningarna oss emellan – för hur ser vi egentligen på dem som inte längtar efter ekumenik och ett bejakande av mångfald? Kan vi även bejaka den partikulära ansatsen? Zizek menar just att “sann” multikulturalism är en utopi när den bygger på en neutral universalistisk lag som tillåter varje partikulär identitet och att den verkliga möjligheten istället består av en ständig antagonistisk kamp, och där kampen i sig blir den gemensamma nämnaren mellan olika gemenskaper.
Kanske kan vi varken nöja oss med det ekumeniska målet enhet i mångfald, med risk för att vi då cementerar gränsdragningarna oss emellan, och inte heller efter enighet i mångfald, då vi bortser från de partikulära kontexternas anspråk. Vad finns då kvar? När jag överför Zizeks kamp till en ekumenisk kontext tänker jag att ”kampen” utgörs av vårt ständiga sökande efter Guds vilja. Cavanuagh menar att turistens behov av gränser skiljer sig från pilgrimens behov; pilgrimen söker Guds telos och behovet av gränsdragningar får ersättas av egemenskapen i Gud. I vårt pilgrimstillstånd kommer vi alltid att befinna oss i en dragkramp mellan enighet och enhet i mångfald. Emellertid finns det i pilgrimens packning också ett ekumeniskt hopp om att vi till slut ska kunna förenas i gemenskapen i Gud, när pilgrimen riktar sig mot Gud, och när pilgrimen till slut får komma hem.
Lämna ett svar