Anna Lundblad Mårtensson sitter i Svenska kyrkans kyrkostyrelse och var dess representant på UngEk, mötesplatsen förra hösten där bland annat åtta kyrkoledande personer fick lyssna in och utmanas av unga ekumener. Anna är dessutom diakonvigd och jobbar till vardags i Linköpings stift som stiftsdiakon. Idag bloggar och utmanar hon oss!
Jag läser med glädje inläggen på vår blogg. Om tankar, möten och samtal från LVF och dess rådsmöte i Geneve, om KEKs generalförsamling i Budapest.
Ekumenik, samtal och möten mellan företrädare för olika kyrkor. Frågan
hur olika man kan vara eller tycka för att hålla ihop en ekumenisk gemenskap är brännande aktuell i samband med reaktionerna i Mekane Yesus kyrkan mot bl.a. Svenska kyrkans beslut att viga samkörande par. Frågan om hur olika vi kan vara aktualiseras också i den nära ekumeniken här hemma t.ex. kring hur vår relation och avtal ska utformas till den nybildade Equmeniakyrkan.
Under rubriken friheten i Kristus skriver Paulus i en av söndagens texter att det är Gud som gett honom förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund som inte är bokstav utan är ande, ty bokstaven dödar men anden ger liv.
Att hantera olikheter verkar fresta på i än högre grad ju närmare vi lever i vår relation till andra kyrkor och samfund. Detta gäller i hög grad även inom vår kyrka. Jag kommer att tänka på de samtalsgrupper om ”enhet i mångfald” som för tio år sedan, utifrån ett uppdrag i kyrkomötet, möttes till samtal i nio grupper runt om i landet. Grupperna bestod av företrädare för olika traditioner inom Svenska kyrkan som förde samtal om grundläggande trosfrågor och möjligheterna till samexistens i de delar där man tolkat och tror olika. Jag tillfrågades och bejakade att vara med.
I vår grupp strävade vi efter att se mångfald som en tillgång och en rikedom men fick samtidigt konstatera att det finns gränser för mångfalden och att den kan göra ont. Vi var överens om att samtalen var mycket värdefulla och vi lyckades möta varandra med respekt, lyssna och se den andres perspektiv och utgångspunkter. Det visade sig att vi var överens om mer än vi trodde från början.
I den avslutande rapporten framförde vi en förhoppning om att ”tystnadens kultur” skulle brytas och de goda förtroendefulla, ömsinta, ärliga och raka samtalen mellan människor som vet sig vara lemmar i samma Kristi kropp ska bli många fler, men hur det ska gå till, hade vi inte något svar på.
Detta var för tio år sedan. Möter vi varandra idag mer respektfullt och gläds över mångfalden även här hemma? Har vi blivit mer öppna för förtroendefulla samtal kring vår tro och tradition med de som inte tycker som jag själv gör? Tar vi vara på ungdomars erfarenheter av att växa upp i ett samhälle med en allt större mångfald av språk, kulturer och religioner? Bidrar erfarenheter av ekumeniska dialoger till en större trygghet och öppenhet även i möten hemma i den egna församlingen? Att börja gräva där vi står och att leva som vi lär är en utmaning för var och en av oss.
Lämna ett svar