Förra veckan träffades anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan i utlandet till konferens. Under ett pass erbjöds det att samtala om ekumenik och religionsmöten tillsammans med mig som ekumenikhandläggare. Vi delade erfarenheter utifrån våra olika erfarenheter, vi samtalade om hur det på olika sätt är både berikande och utmanande att leva nära andra kyrkor. Och hur kyrkor som organisationer kan säga en sak, medan enskilda kyrkliga företrädare kan tycka, säga och göra helt annorlunda. Ibland kallar vi det att ta pastorala hänsyn, ibland blir vi irriterade på överenskommelser som inte äras – eller vill inte själva. Och det är på gott och ont. Det finns möjligheter i diskrepansen, det som verkade oöverstigligt visade sig inte vara det. Men det finns också djup som är svåra att passera av samma skäl. Ytan lurar oss att tro att marken ska bära och så gör den inte det.
Grejjen är den; det enda sättet att veta om marken bär och om det oöverstigliga verkligen är överstigligt är ju att vara där och prova. Mötas, samtala, stå kvar…
Jag är glad och tacksam för alla mina kollegor i Svenska kyrkan i utlandet som medvetet (och ibland omedvetet) arbetar med och för ekumeniken varje dag runt om hela jorden genom sitt kall att tjäna Kyrkan och svenskar där de är. Tack vare dem får vi perspektiv som annars skulle saknas. Tack vare dem blir vi utmanade i vad det är att vara kyrka och att vara Svenska kyrkan i världen idag. Tack vare dem kan vi också i ord och handling visa vilka vi är, på ett annat sätt än när kyrkor möts på stora ekumeniska samlingar eller kyrkoledarkonferenser.
Lämna ett svar