Fredrik Lautmann är präst och handläggare på ekumenikenheten med ansvar för Svenska kyrkans relationer i latinamerika och asien.
Efter nära ett dygns resande, anlände vi en grupp på 12 från Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan till Church of Pakistans gästhem i Lahore halv fem på natten till söndagen. Under en vecka är vi gäster hos Church of Pakistan, en kyrka som bildades av metodister, lutheraner, anglikaner och presbyterianer. Ett par timmar senare var det dags för festligt mottagande söndagens högmässa. Vi delades upp i grupper och deltog i tre olika kyrkor. Vi välkomnades enligt pakistansk sed med blomsterkrans och fick presentera oss och överlämnade till dem en stor variant av Martin Lönnebos frälsarkrans, som i många för många svenska församlingar är ett fint verktyg för att stärka tron. På väg ner från nattvardsbordet fick alla i kyrkan, kärlekens två röda pärlor, som symbol för gemenskap kyrkorna emellan.
Gudstjänsten i katedralen liknade en svensk högmässa, men musiken var annorlunda. Psalmer och sånger kompades av musikgrupp med pakistanska instrument. Psalmen ”O store Gud” sjöngs på svenska, engelska och urdu. När vi kommit ut på kyrkbacken hälsade alla glatt och önskade oss välkomna till Pakistan.
På kyrkbacken utanför Church of Pakistans kyrka i staden Peshawar, utlöste ungefär samtidigt två självmordsbombare två splitterbomber. Detta förvandlade kyrkbacken till en krigsskådeplats. Biskop Azariah (den pakistanska kyrkans, ordförande i biskopskonferensen), som jag som jag nyss stått bredvid bakom nattvardsbordet, fick nyheten, när vi samlades för en stunds kyrkthé i huset bredvid kyrkan.
Telefonerna gick varma. Det visade sig att mängden döda och skadade var stort, kanske den värsta attacken på en kyrka i Pakistans historia. De kristna är en utsatt minoritetsgrupp. Vid landets grundande 1947, sades klart ut alla har rätt att utöva sin religion fritt. Men med blasfemilagarnas införande och flera andra lagar, har det blivit mycket svårare för minoriteterna.
Vårt program ändrades. Vi finns med och följer solidariskt det som händer. Förbön i katedralen, möte med massmedia, stor förbönsgudstjänst på kvällen samma dag. Förbönsgudstjänst på måndag morgon med alla lärare på skolan bredvid katedralen. Skickar meddelande hem till anhöriga och våra kyrkor i Sverige. Ger underlag för vad som hänt till våra pressavdelningar, ger underlag till uttalanden från våra kyrkoledningar, medan biskop Azariah på måndagen far till Peshawar ca 60 mil från Lahore för att få en bild av läget. 130 begravda lemlästade kroppar varav 46 söndagsskolbarn är det senaste uppgifterna från Peshawar.
”Jag såg smärtan i hans ansikte. Jag var tillsammans med den nypensionerade biskopen från Peshawar i gudstjänsten på söndagen. Han hade bett mig läsa evangeliet. Han predikade fantastiskt, om hur alla är kallade att arbeta för fred. Vi satt bredvid varandra i bilen tillbaka till Lahore efter gudstjänsten. Jag vill skicka detta till Sverige. Ansikte av smärta. Hjärta fyllt av smärta. I berättelsen om Jesus och Marta och Maria, som sörjer sin döde bror Lasarus, ser Jesus tårarna i Marias ögon. De blir hans egna tårar. Idag gråter alla i Pakistan. Peshawars tårar är Pakistans tårar” så sa min kollega Per Kristiansson till lärarna på skolan vid förbönsgudstjänsten vid förbönsgudstjänsten. På katedralen hissades en svar sorgflagga och biskopen utlyste 3 dagars sorg och stängde alla kyrkans skolor för undervisning under den tiden. Biskopsmötet skrev ett uttalade till protest mot dådet och stöd och förbön för Pakistan, Equmenia kyrkan och Sveriges kristna råd likaså.
Idag är skoleleverna tillbaka och jag kommer just från ett mycket konstruktivt möte med biskop Azariah flera av stiftets präster och flera imamer, om hur mans ska kunna leva vidare på ett konstruktivt sätt i Pakistan i ljuset av denna händelse.
Lämna ett svar