Anne-Louise Eriksson är rektor vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. För ett år sedan var hon en av de åtta ledare i Svenska kyrkan som utmanades av unga ekumener -då som forskningschef vid Svenska kyrkan.
Det slår mig ibland att Svenska kyrkan ständigt beskrivs på diametralt olika sätt i den ekumeniska rörelsen. Å ena sidan, till exempel som vi hörde Dame Mary vid Kyrkomötets öppnande, beskrivs vi som föregångare och pionjärer och nutida supporters av det ekumeniska arbetet. Å andra sidan anklagas vi ofta för att inte visa tillräcklig ekumenisk hänsyn när vi går före många andra kyrkor genom våra beslut om prästvigning av kvinnor, vigsel av homosexuella par och val av kvinnor till biskopar.
Det är inte helt lätt att balansera dessa två sidor mot varandra. Det faktum att vi är en stor stark och ekonomiskt välbärgad kyrka gör att vi ibland kan frestas att sätta oss över vad andra tycker och hur andra reagerar. Samtidigt är det ett faktum att talet om ekumenisk hänsyn oftast används för att stoppa beslut som kyrkornas etablissemang försvarar. Men hänsyn kan det ju vara också när vi genom våra ställningstaganden stöder rörelser och minoritetsgrupper i kyrkor runt om i världen. Det avgörande måste alltid vara att vi som kyrka agerar på ett sätt som speglar vår övertygelse samtidigt som vi visar respekt för andras ställningstaganden.
Men det där sista är inte lätt. Särskilt inte när vi möter systrar och bröder från länder och kulturer som färgat deras kristna tro på ett sätt som vi har svårt att känna igen oss i över huvud taget. Teologi och kulturell kontext är nästan omöjligt att hålla isär. Och hur möts vi bortom de teologiska argumenten när livsstil, moral, och sättet att be och fira gudstjänst framstår så annorlunda att det känns främmande?
Snart åker en stor delegation från Sverige till Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan. Det kommer att vara som en jättelik kristen jam session där helheten kan bli mer än delarna om man lyckas balansera detta rätt. När skall man av respekt ”ta seden dit man kommer”? När ska man anmäla en avvikande uppfattning, kanske till och med ”säga ifrån”? Jag brukar försöka hålla koll på mig själv genom att fråga: Vem tjänar på att jag tiger just nu och vem tjänar på att jag framför en avvikande uppfattning? Ibland behöver jag prata med andra och be om hjälp att se svaret på de frågorna. Men när jag väl får syn på vilka som gläds åt min tystnad respektive mitt tal, då brukar det vara ganska lätt att veta hur jag bör agera. Sen behövs dessutom modet att göra det. Också då kan det vara bra att be om hjälp.
Lämna ett svar