Henrik Hansson har varit praktikant på Kyrkornas Världsråds kontor i Geneve och ska hålla en workshop under generalförsamlingen i Busan. Istället för att flyga hit från London, där han just nu bor och studerar, tog han tåget -fredståget!
Som en av få kvarvarande reliker från det kalla kriget delar stilleståndslinjen vid 38e bredgraden Korea; ett land, ett folk och dess kyrkor.
För att uppmärksamma att det är 60 år sedan Korea splittrades efter ett blodigt krig och att Kyrkornas världsråds generalförsamling också äger rum just i Busan, Korea korsar medan du läser detta Peacetrain den Euroasatiska kontinenten.
Från det återförenade Berlin i Tyskland till det fortfarande delade Korea. Likt ett mänskligt tåg från en del av världen som har varit delad och söndersliten, till en annan del av vår planet som ännu är det.
På intiativ av de koreanska kyrkorna är vi sammanlagt ett hundratal personer. Många koreaner förstås, liksom några afrikaner, europeer och en latinamerikan. Också en skandinav.
Som uppvuxen i den svenska enhetsstaten, med en för inte länge sedan en lika enhetlig kyrka, som klarat sig från invasioner och krig i generationer är jag på många sätt den udda fågeln i sällskapet. Något att vara tacksam över – förstås, men det sätter också perspektivförmågan på prov.
Kanske kan en haltande jämförelse med norra Europa vara om allt norr om Sundsvall hade kommit under Sovjetisk kontroll under andra världskriget.
Vår färd har naturligtvis speglats i hur kristna ses i de länder pilgrimståget tagit oss till. I det orthodoxa Ryssland välkomnades vi med varma, öppna armar. En gemensam andakt för Koreas återförenande med våra ryska värdar på röda torget (eller det vackra torget som är det egentliga namnet) var närmast en självklarhet.
Kristendomens situation i Kina upplevdes som närmast motsatsen. Vi gjorde allt för att undvika att synas, höras, märkas. Våra blå Peacetrain-tröjor fick vändas ut och in med loggan innåt. Att träffa kinesiska kristna på offentlig plats var otänkbart. Innanför lyckta dörrar var det något högre i tak, men försiktigheten likväl stor.
Den ursprunliga färdrutten gick genom hela Korea, genom den nordliga huvudstaden Pyongyang med slutdestination i Busan på sydkusten. Det kristna samarbetsrådet på den Nordkoreanska sidan, Korean Christian Federation (i relatiteten en del av den nordkoreanska staten) träffade regelbundet de sydkoreanska kyrkorna de senaste månaderna för bygga förtroende och för att utforska vad som var möjligt. Aldrig tidigare skulle en så stor grupp från det sydkoreanska civilsamhället besökt Nordkorea. Men, slutligen blev den politiska tröskeln alltför hög.
Önskan, längtan, behovet hos de sydkoreanska deltagarna att få se den norra delen av sitt land krossades när det stod klart att inte var möjligt att mötas in Pyonjang. Smärtan var tydlig. Trots att Nordkorea bara är ett stenkast över en flod från den kinesiska gränsen, är landet i praktiken stängt för alla sydkoreaner. Men kanske har Peace train rivit några hinder på vägen så att vägen fram blir något lättare till nästa gång.
Kyrkorna i Sydkorea som tillhör de mest livskraftiga i världen kommer klara även den motgång. Det bådar gott för framtiden, för hela den koreanska halvön.
Nu ser vi fram emot att samlas i Busan tillsammans med resten av världens kristenhet!
Kolla gärna in: https://www.facebook.com/PeaceTrain2013
Lämna ett svar