Sara Gehlin är doktorand vid Lunds Universitet i missionsvetenskap med ekumenik. Född 1978, TK, FM, doktorand i Missionsvetenskap med ekumenik. Hennes avhandlingsprojekt handlar om fredsfrågans roll i den samtida ekumeniska rörelsen.
Finns det någon mer mångkulturell gemenskap än kyrkan? Jag tror knappast det. Efter tre dagar här i Seoul på The Global Ecumenical Theological Institute (GETI) har jag redan mött fler kulturer än vad jag vanligtvis gör där hemma på ett helt år. GETI är en ekumenisk utbildning för unga teologer, som Kyrkornas världsråd anordnar strax innan och parallellt med generalförsamlingen i Busan. Vi är omkring 200 personer som deltar i GETI och vi kommer från hela världen. Varje kontinent är representerad och mångfalden av nationaliteter är minst sagt stor. På ett möte som det här gör sig kyrkan synlig som både lokal och global på samma gång. Det får mig att tänka på varje liten kyrka som ett fönster till en mycket större, global, verklighet; som en länk till ett nätverk av kristna som sträcker sig runt hela jorden.
Under de få dagar som passerat har vi redan varit med om att fira gudstjänst och andakter inom ramen för tre olika traditioner; den ortodoxa, den lutherska och, idag, den presbyterianska. I morse gav sig vår seminariegrupp av till andra sidan av Seoul, till Hanshin Presbyterian Church. Där välkomnades vi av församlingen med stor entusiasm. Vi var de enda utlänningarna som deltog i gudstjänsten och församlingen gjorde allt för vi skulle känna oss välkomna. Det var som om vi öppnade ett fönster för dem till den vidare globala verklighet som kyrkan är. Och det besvarade de med varma handslag, bugningar på koreanskt vis, mat i överflöd och till och med applåder! Som främlingar och som några som varken känner språket eller kulturen, bjöds vi in till att vara en del av deras gemenskap. Vi delar tron och den förde oss samman över språkens och kulturernas gränser.
I vår multikulturella gemenskap här på GETI utmanas vi just i detta: att under två veckors tid intensivt korsa kulturgränserna, respektera våra olikheter och bygga vidare på gemenskapen i tron. Det är en gemenskap som utmanar oss att våga öppna fönstret och bjuda in den andre – kanske till och med med bugningar och applåder! Jag tror att varje liten lokal kyrka har möjligheten att vara just ett sådant öppet fönster, som bjuder in till att tillsammans anta utmaningen och ta vara på den gåva som ligger i att få vara små delar av en världsomspännande och minst sagt mångfaldig gemenskap.
Lämna ett svar