Till innehåll på sidan
Jenny Sjögreen

Att lyssna med hjärtat

Amanda Nyberg är en av de 12 unga vuxna som deltar i Kyrkornas Världsråds generalförsamling. Hon kommer från Lund där hon studerar missionsvetenskap med ekumenik och är engagerad i Lunds stifts internationella arbete.

Idag deltog några av oss i en presbyteriansk gudstjänst, där vi fick höra en skicklig kör och orkester samt en pastor som predikade om när Jesaja stod inför Guds tron och Gud kallade honom till profet (Jes. 1:1-6). Jesaja hade, menade pastor Yoon Hyun-soo, gåvan att verkligen lyssna till Guds röst och att lyda Guds vilja. Detta påminde mig om ungdomsförmötet. Fader Michael Lapsley, som arbetar med försoningsworkshops i Sydafrika, talade då om att lyssna med hjärtat och att vara beredd att förändras, särskilt när vi lyssnar till berättelser om den andras smärta.

Röster om marginalen

Vi har hört många röster om marginaliserade och minoriteter under mötet här i Busan, till exempel om kristna minoriteters fruktansvärda lidande i bland annat Syrien, Irak och Egypten, om flickaborter och barnhemsplacerade flickor i Indien, glimtar från ursprungsbefolkningarnas och handikappnätverkets förmöten, om HIV-smittade, om koreanska prostituerade, om våld mot kvinnor som kvinno- och mansförmötet diskuterade m.m. Den kanske mest kontroversiella frågan handlar om homosexualitet där det blev viss debatt i plenum när en ortodox präst i sitt tal tog upp vikten av att bevara den traditionella familjen för att inte förvirra våra barns bilder av manligt och kvinnligt och att följa Bibeln. En amerikansk delegat svarade att det mest bekymmersamma inte var samkönade äktenskap, utan att våra barn tar livet av sig efter att ha fått fel uppfattning om sin sexualitet och att människor stenas. Andra inlägg höll med den förste talaren och det var ett livligt viftande med såväl orange som blå konsensuskort samt otillåtna applåder. Någon verklig dialog skedde knappast.

Röster från marginalen?

Vi har också hört många röster om att olika marginaliserade grupper ska bli hörda mer själva och representerade bland delegater i centralkommittén: ortodoxa, kvinnor, lekfolk, ursprungsbefolkningar, handikappade, folk från olika regioner och konfessioner. Ungdomsandelen av representanter kommer troligen inte nå särskilt långt över 10 % mot målet 25 %.

Några av de starkaste rösterna kom till uttryck i klagovisorna i inledningsgudstjänsten. Nordamerikaner och européer talade nästan bara om sin skuld, medan andra världsdelar klagade över konkret lidande. Det får mig att undra om lidande västerlänningar är underrepresenterade bland mötesdeltagarna och om vi glömmer t.ex. invandrare och romer (”Europas daliter?” enligt europamötet), människohandel, psykisk ohälsa, fattigdom och mycket annat. Vi riskerar också att fastna i en svartvit världsbild med förövare i nord och offer i syd, vilket jag diskuterade med en norrman från dialogorganisationen Aeropago, angående motsättningar kring ekonomisk politik vid förra generalförsamlingen i Porto Alegre.

Röster som möts

Sedan Porto Alegre har européer och latinamerikaner inom Kyrkornas Världsråd haft en dialogprocess kring ekonomi och den har enligt norrmannen lett till mer förståelse och samsyn. Jag ska gå på en workshop om det imorgon.

Över huvud taget finns det många möjligheter att mötas inom KV. Igår talade jag till exempel på bussen med den anglikanske biskopen David från Nigeria. Jag frågade honom vad han tyckte om fred och rättvisa och han talade om att rättvisan var en förutsättning för freden. ”A hungry man is an angry man.” Stora inkomstklyftor skapar problem. Därefter undrade han hur många kvinnliga biskopar vi hade i Sverige. Enligt biskop David har andra nigerianska kyrkor, som, till skillnad från den anglikanska, har kvinnliga präster, svårigheter eftersom församlingarna inte vill ha dem. Vi talade lite vidare och jag nämnde att jag skulle bli präst. Skulle din man vilja flytta till prästgården? undrade David skeptiskt. Oväntat nog sa han sedan att han skulle be för mig och be att jag skulle bli biskop. Jag behöver inte bli biskop, sa jag. Nej, man ska inte vilja det, sa han och berättade om hur det var när han blev kallad av sin kyrka att bli biskop.

Jag är så tacksam över alla möten här i Busan och hoppas att vi ska komma närmare varandra och närmare rättvisa och fred.

 

 

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.