Sara Gehlin är doktorand vid Lunds Universitet i missionsvetenskap med ekumenik. Född 1978, TK, FM, doktorand i Missionsvetenskap med ekumenik. Hennes avhandlingsprojekt handlar om fredsfrågans roll i den samtida ekumeniska rörelsen.
Under dagarna på KVs generalförsamling här i Busan deltar jag i en ekumenisk konversation med temat ”On the way of just peace – building peace together”. En grupp människor från hela världen samlas ett par gånger under tiden vi är här och diskuterar vad rättfärdig fred innebär för oss och våra kyrkor. Under den första träffen möttes gruppen av frågan om den rättfärdiga freden skulle kunna betraktas som en väg; som en pilgrimsvandring som vi gör tillsammans.
I helgen åkte vi som är med i GETI (Global Ecumenical Theological Institute) på en exkursion till Gwangju i sydvästra Korea. Gwangju är hemstaden för Sydkoreas folkrörelse för demokrati och mänskliga rättigheter. Mötet med stadens invånare och deras historier gjorde klart för oss, att om freden är en pilgrimsvandring, då kan vägen vara väldigt lång och den kan kantas av ett oerhört lidande. På lördagen besökte vi minnesplatsen för de hundratals koreaner som dog under den demokratiseringsrörelse som växte sig stark i Gwangju på 1980-talet och som spred sig över Sydkorea och till slut ledde till befrielse från diktaturen. Bilderna, filmerna – och inte minst berättelserna vi fick höra av dem som varit med – tog tag i oss alla. Vi fick höra om tystnaden från kyrkornas sida under den här tiden. Men vi fick också höra om de många kristna gemenskaper och individer som visade stort mod och en vilja att förändra, beskydda och gå i bräschen för ett rättvist och fredligt samhälle. Våra koreanska vänner berättade för oss om hur deras vandring till ett rättvist samhälle gått i motvind och uppförsbacke, men att demokratin till slut blev ett faktum. De visade också hur vandringen för fred fortfarande är full av hinder, som leder många till hopplöshet och likgiltighet. I den här situationen fortsätter våra koreanska vänner sin ständiga bön för en återförening mellan Nord- och Sydkorea – för fred istället för vapenstillestånd och för ett slut på den situation som fortfarande styrs av det kalla krigets logik.
Som en deltagare som kommer från ett land som strax firar 200 år av fred, blir det påtagligt hur vi lever i olika verkligheter. Samtidigt tror jag inte att vi kan skilja våra fredsvandringar från varandra. Vandringen för rättfärdig fred sker tillsammans och är en process av deltagande över kontinents- och nationsgränser. Vår svenska situation ger hopp och vittnar om att långvarig fred är möjlig. Samtidigt inbjuder situationen till självkritik. Vad innebär pilgrimsvandringen för rättfärdig fred i ett land i den ekonomiskt priviligierade västvärlden – i ett land som har den högsta vapenproduktionen per capita i hela världen? Jag tror att om vi ger oss ut på en gemensam, gränsöverskridande, vandring så behöver vårt tänkande kring freden omfatta livet i sin helhet. Då behöver vi reflektera över våra val och prioriteringar, konfrontera oss själva med de spår vi sätter i vår gemensamma natur och se vår del i det globala system som låter den ene gå hungrig och utan tak över huvudet medan den andre lever i ett överflöd av mat och livsmöjligheter. Jag tänker att kyrkan är en självklar plats för de här frågorna att tas upp för reflektion, diskussion och handling. Min förhoppning är att firandet av vår 200-åriga fred kommer att vara ett hoppets tecken för de många som ännu inte upplever fred. Men jag hoppas också att det ska bli ett firande som lyfter fram hur våra individuella, omedelbara, val och prioriteringar kan vara steg på vägen i den gemensamma, gränsöverskridande, vandring som bygger den rättfärdiga freden.
Lämna ett svar