Var olika!

Cristina Grenholm är Svenska kyrkans kyrkosekreterare. Det innebär att hon samordnar det teologiska arbetet på nationell nivå. Cristina var en av de åtta ledande personerna i Svenska kyrkan som utmanades av UngEk för ett år sedan.

Jag har uppdraget som kyrkosekreterare på kyrkokansliet i Uppsala sedan 2009. Där fortsätter jag att arbeta med det som varit en viktig del av mitt yrkesliv också som universitetslärare: att lyssna till de många rösterna i kristen tro.  Mitt uppdrag var där att samtidigt underlätta förståelsen för olika ståndpunkter och att främja studenternas förmåga till egna, välgrundade ställningstaganden. Uppdraget att leva Svenska kyrkans ekumeniska kallelse tillsammans med alla dem som engagerar sig i ekumeniken och med mina medarbetare vid Sekretariatet för teologi och ekumenik är likartat. Men det finns en skillnad. Studenter gillar att vara olika, men kyrkfolk vill helst vara lika.

En av de bibeltexter som fascinerat mig mest är den om kroppen i 1 Korinthierbrevet 12:15-17: ”Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet?

En fot är väldigt olik ett öra. Den kropp vi alla har består av häpnadsväckande olika delar. Vi lever i den som en helhet och tar samspelet mellan delarna som en självklarhet.

Det är denna kropp som är en bild för vilka som hör till Kristi kyrka: vi är en samling av dem som är olika. En fråga som ofta ställs är hur olika vi kan vara? När måste vi konstatera att några inte ryms i den här kroppen? Korinthierbrevstexten är radikal. Vi är så olika som öron och fötter. Vi har så olika funktioner som ögat och luktsinnet.

Det är nog vanligare att vi hör några fråga om huruvida de andra verkligen hör till kroppen än att vi hör några påstå att de inte själva hör till kroppen. Men det finns ett sätt att förhålla sig till andra i kyrkan som innebär att man värnar sin egen särart som ”fot” eller ”öra” och är ointresserad av de andra. Uppdelningarna mellan ”kyrkofamiljer” fungerar ibland just så. Vi kan framhäva våra särdrag utan att se dem som bidrag till helheten. Vi bryr oss mest om dem som är lika oss.

Även när vi lyfter blicken och talar om de olika kyrkornas enhet som vår gåva och kallelse saknar jag ofta 1 Korinthierbrevets radikalitet. Det är lätt att betona likheten på olikhetens bekostnad. Ögon och öron är båda sinnesorgan, på det sättet är de lika. I det ekumeniska arbetet spelar den minsta gemensamma nämnaren en stor, ofta avgörande, roll.

Det finns en oro för att det bara blir stridigheter om vi slutar att tala om det som är lika. Det finns många exempel på att det blivit så, men det är ingen naturlag. Olikhet måste få skava, men den behöver inte innebära avståndstaganden, så att foten avvisar sitt beroende av handen. Vi har långt kvar till att glädjas över att vi är en enda kropp med delar som stöder varandra genom att vi har olika funktioner, men vi ska låta bilden leva!

Vad betyder detta konkret? Jag menar att vi inte borde vara så snabba att dra slutsatsen att vi är eniga. Bara för att vi använder samma ord, är det inte säkert att vi menar samma sak. Här finns alltid mer att utforska! Vi borde inte heller vara så snabba att dra slutsatsen att någon är för olik, när ord används som vi inte känner igen eller som blivit varningsord i vår egen tradition. En tredje konsekvens av att se Kristi kyrka som en kropp är att vi skulle behöva öva oss mer i att låta kroppen samverka. Upplevelsen av våra egna kroppar som en helhet är något att meditera över!