Christopher Meakin är ekumenikchef och bloggar om julen och ekumeniken.

På julnatten lyste Herrens härlighet omkring herdarna och änglarna sjöng ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden åt människor som han har utvalt.” (Luk 2) Det där med Herrens härlighet och ära kan vara litet svårt för oss idag. Visserligen idoliserar vi vissa människor på grund av deras insatser inom ett populärt intresseområde, särskilt underhållning eller sport. De omges verkligen med ”härlighet”. Men att tala om härlighet och ära i religionens sfär kan nog idag väcka en känsla av distans och föreställningar om Gud som något konstigt, långt borta och i värsta fall maktfullkomligt och självupptaget, som en forntida potentat. Det bekräftar religionskritikernas påståenden om religion som projektioner av människors önskningar om storhet och makt, och påminner om övergrepp i Guds äras namn.

I fornkyrkan sa man dock att Guds ära är att människor lever. Och i Gamla testamentet var talet om Guds härlighet ett sätt att uttrycka hur den upphöjda Guden faktiskt kom nära, när Guds härlighet överskuggade något. I Johannesevangeliets inledning står det: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”  (Jo 1:14) Jesus säger: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.”  (Jo 10:10) Den härlighet som Jesus förkroppsligar är allt annat än det som människor idoliserar, det som ska utmärka eller skilja ut något eller någon. Det handlar istället om att bli verkligt närvarande för och hos andra så att de ska leva, leva i överflöd.  Men det handlar inte om det överflöd som annars förknippas med jul…

Guds ära är att människor lever, eller med ett annat fornkyrkligt talesätt, Gud är en människoälskare. Här dyker ett annat problem upp. De gemenskaper som skulle göra den människoälskande Guden närvarande har många gånger inte gjort att människor fått liv i överflöd. De har t o m velat förminska livsmöjligheterna för varandra. Kyrkor har krävt att alla troende ska skapas till deras avbild för att de ska få finnas. Är det inte till Guds avbild vi skapas, alltså till den människoälskande gudens avbild? I ljuset av oförsonlighetens historia, kan man ibland längta efter att Gud gör en ecklesiologisk ”extreme make-over”. Det är därför ekumeniken behövs. Det är inte ett frivilligt företag för dem som råkar vara lite vänligt sinnade, det handlar om Guds ära och människors liv. Det är också först när kyrkor lever i samhörighet och arbetar i samverkan som evangeliet blir trovärdigt och diakoni blir effektiv. De flesta bejakar senare delen i det påståendet. Nationella och internationella ekumeniska organisationers insatser för medmänniskor i nöd bevisar det. Känner man sig lika tvungen att bejaka första delen? Hur många tror sig äga evangeliets sanning?

Ekumenik handlar alltså om julprincipen: Guds ära är att människor lever. Och Kristi kärlek tvingar oss…(jfr 2 Kor 5:14)