Fredrik Lautmann jobbar på ekumenikenheten och är handläggare för kyrkorelationerna med Latinamerika och Asien
Efter 13 timmars flygtid och ett par timmars övrig transfer hamnar jag i vardagsrummet hos den pensionerade katolske biskopen dom Mauro Morelli i Indaiatuba, norr om São Paulo, Brasilien.
Vi lärde känna varandra för 35 år sedan, då jag tillsammans med min familj verkade ett par år, som präst i skandinaviska kyrkan i São Paulo.
Då var han ställföreträdare för kardinal Arns i väldens största katolska ärkestift och mycket aktiv i brasilianska biskopskonferensen CNBB och författaren bakom flera viktiga dokument, som låg till grund för biskopskonferensens aktiva samhällsengagemang under de år som Paul den VI var påve och aktiv med att implementera 2:a Vatikankonciliets beslut om kollegialitet, gemenskap och öppenhet mot det moderna samhället.
Dom Mauro blev sedan biskop över ett nybildat stift på Rio de Janeiros bakgård i Duque de Caxias i 25 år och har sedan verkat som biskop emeritus på mer än heltid för att knyta ihop regeringsorgan, frivilliga organisationer (NGO:s) och universitetsforskning kring nutrition. Bra föda är grundläggande för att tillgodogöra sig skolundervisning och ge möjlighet att växa upp. Han tjänstgjorde under en tid med ministers status i den brasilianska regeringen. Nu verkar han med en statsekreterares ställning i delstaten Minas Gerais och leder ett flertal arbetsgrupper med forskare, pedagoger och tjänstemän i dessa frågor, samtidigt som han fortfarande är mycket kyrkligt aktiv.
Vi hamnar direkt in i både kyrkliga och politiska frågeställningar. Jag får en uppdatering av påven Franciskus insatser hittills, kursändringen av påvens och kyrkans roll i samhället och får även många kommentarer om kanoniseringen av de två tidigare påvarna Johannes den 23:e och Johannes Paulus II. Biskop Mauros kommentarer och ett par artiklar med intervjuer från jesuituniversitet i São Leopoldo, ger mig en tydlig bild av maktspelet i Vatikanen och den nye påvens skicklighet att balansera de olika grupperingarna för att lägga en ny färdriktning.
Påven Benedikt XVI:e drev med rekordfart en kanoniseringsprocess av Johannes Paulus II, den snabbaste i kyrkohistorien. Processen kyldes ner av nye påven Franciskus. Han plockade istället upp Johannes 23:e som saligförklarats av sin efterträdare Johannes Paulus II, till att samtidigt med Johannes Paulus II bli helgonförklarad. Ett genialiskt drag!
Ur Latinamerikanskt perspektiv är Johannes den 23:e, den påve som öppnade katolska kyrkans fönster och dörrar för omvärlden genom att sammankalla 2:a Vatikankonciliet, där man avskaffade latinet som gudstjänstspråk ,betonade gemenkap och kollegialitet och decentraliserade makt till stift och lokala biskopskonferenser. Johannes Paulus II däremot är den påve som stängde dörrar och fönster, genom maktkoncentration och en mycket styrd utnämningspolitik. Detta har jag själv sett i min fältundersökning i Brasilien 1985-86. (Basförsamlingar, den lilla kyrkan i den stora, Proprius 1987). Johannes Paulus II stängde inte bara dörrar, han medverkade till att öppna upp mellan öst och väst genom sina resor. Frånvaron från kurian bidrog till att stärka maktkoncentrationen till kurian
Hade påven Franciskus bara helgonförklarat Johannes Paulus II, hade han varit låst i den teologiska fålla som denne och påven Benedikt XVI står för och som strypt många av 2:a Vatikankonciliets reformer. Genom att samtidigt helgonförklara Johannes 23:e och Johannes Paulus II, så ändras färdriktningen tydligt och ”heligheten” förs in i maktkampen i Vatikanen. Förändringen stärks ytterligare av att påven Franciskus redan kungjort att Påven Paul VI, som implementerade 2:a Vatikankonciliets reformer, kommer att saligförklaras kommande oktober.
Kanoniseringen på Peters platsen den 27 april med 150 kardinaler, 1000 biskopar och 870 präster och åtskilliga statschefer var mycket välregisserad. Den tidigare påven Benedikt XVI:e satt som en av alla kardinaler, som biskop emeritus av Rom, och hade ingen särskild plats.
Påven Franciskus har gett signaler att kardinal Kasper är den teolog som han har stort förtroende för Denne har nu uppgiften att organisera synoden 2015 kring familjen och hur katolska kyrkan ska förhålla sig till nattvardsgemenskapen för de som är gifta för andra gången. Kardinal Kasper har redan gjort klart att här behövs förnyelse.
Lämna ett svar