När man tappat en hel natt blir tillvaron lätt en smula ”skev”….
Efter 16 timmar på flyget landade vi i Medan, Indonesien. En stad på norra Sumatra med en befolkning på ca 3 miljoner. De 14 medlemskyrkorna i LVF i Indonesien välkomnade oss ca 100 kommittémedlemmar och rådgivare så generöst och hjärtligt som just indonesier gör. Jag hade nöjet att vara i detta land för fyra år sedan och upplevelsen av vänlighet och värme då gjorde sig påmind igen. Apropå värme; +38 grader, tropiskt åskväder och luftfuktighet så hög att ångbastu är en frisk fläkt! Men de minuter man är utomhus under dessa konferenser är få, så fötterna är istället stelfrusna på grund av den effektiva luftkonditioneringen inomhus.
Som brukligt är på årsmöten inleds även detta med många formaliabeslut; godkännande av föregående protokoll, val av valberedning, årsredovisning från 2013 etc. etc. Något som dock skiljer sig från andra årsmöten jag bevistat är det inledande linjetal/predikan/omvärldanalys som ordföranden håller varje år. Biskop Munib Younan , som leder den till antalet lilla – men så livaktiga och av central betydelse för oss alla – kristna palestinska kyrkan höll ett brandtal inför de lutherska medlemskyrkorna. Biskop Munib lyfte bl a västvärldens många gånger välmenande men inte alltid så långsiktiga försvar för förföljda kristna: ”…we are respectful but critical of well-meaning people in the Western World who seek to protect Christians from their Muslim neighbors. — While we can appreciate that freedom of religion is not always respected , and that we should all be concerned by violence between Muslims and Christians, this approach is problematic because it separates Christians from their neighbors. Such an approach is short-sighted, setting up even more difficult problems in the future. We are fully participating members in our societies, not weak people needing outside protection”. Som en av de som måste leva med konsekvenserna av våra behov av att hjälpa är biskop Munib både trovärdig och utmanande. Och njutbart provocerande…
Biskopens skrädde inte heller orden då han talade om det ansvar vi alla har för att stoppa den globala uppvärmningen. Den livsstil som världens ledande länder (läs väst) anammat och som andra länder följer efter är inte hållbar, mullrar biskopen. Jordens resurser räcker inte till. Kortsiktiga, ekonomiska vinster går före långsiktiga perspektiv. Det är utmanande men inspirerande ord biskop Munib uttalar och han uppmanar alla kristna och andra av god vilja att sätta press på sina parlament. Om inte FN:s klimatmöte i Paris 2015 når fram till en överenskommelse ser det mörkt ut för skapelsen… Jorden och allt vad den rymmer är en gåva och ett lån – från Gud till oss människor att vårda och värna. Jorden har ett egenvärde i sig, den ska hållas ”helig” om man så vill. Jorden och dess resurser kan inte säljas – den kan brukas och nyttjas men endast till en viss gräns. Vi har för länge sedan gått över den gränsen! Kyrkorna behöver en ekologiskt rättvisemärkt teologi, menar biskopen och utmanar oss att ”ställa om” vår syn på människan, skapelsen, relationen, ansvaret. Själv har jag fastnat i grubblerier inför ”köp två, betala för en”-mentaliteten… Jag behöver ju så sällan två… Men något mörkt i mig hävdar att jag ”tjänar” på detta sätt att tänka. Hrmpf! Jordens resurser ”tjänar” definitivt inte på det! Nej, nu blir det inga mer dubbla diskborstar, dubbla paket gelatinblad, dubbla T-tröjor för min del. Av ren princip!
Läs gärna biskop Munibs rapport i sin helhet här: http://www.lutheranworld.org//news/tree-planted-streams-water
Klockan är 23.15, men kroppens klocka är bara 18.15… Det känns okej nu, men när frukosten serveras – vid 2-tiden i natt, svensk tid – då blir det en smula besvärligt. Nåja…morgondagen har spännande saker på dagordningen.
Lämna ett svar