Söndag i Indonesien
Idag installeras Antje Jackelén som Sveriges ärkebiskop.
Själv firade jag gudstjänst i en luthersk församling, i en stadsdel i Medan som heter Helvetica (Schweiz! Sic!) i 40 gradig värme! Ett äventyr på många sätt. De indonesiska kvinnorna är uppklädda till tänderna i vackra, glittriga, färgsprakande klänningar och avancerade frisyrer. I kyrkan dit vi kom satt männen på ena sidan, kvinnorna i mitten och ungdomarna på andra sidan. Redan då jag besökte Indonesien första gången, slogs jag av den fantastiska körsång som presenterades. Det var samma sak denna gång. Det fanns tre körer i församlingen; mamma-kören, pappa-kören och ungdomskören. Inte helt enkelt att vara singel i den här kyrkan… Men sången är fantastisk! Jag blev lite förvånad när mamma-kören stämde upp i en fyrstämmig variant av Abbas Chiquitita . Jag viskade till min översättare: ”This is a Swedish song”. Han svarade: ”Aha, is it a part of the Church of Sweden liturgy”. Jag gav mig inte in i några vidare liturgiska diskussioner utan nickade glatt.
Vi fem som var gäster från Lutherska världsförbundet (rådsmötet var uppdelat på flera olika församlingar)blev otroligt vänligt och innerligt mottagna. Jag framförde en hälsning från Svenska kyrkan och berättade att just idag fick vi vår första ärkebiskop som är kvinna. Jubel utbröt från mittenbänken! Jag upplever ofta att, när jag som kvinna och präst reser i sydligare länder, är särskilt kvinnorna och flickorna otroligt välkomnande och vill fotograferas och kramas och klappa och hålla om. Så ock även denna söndag, och jag vet inte hur många foton jag var med på idag. Tillsammans med den ena flickan vackrare än den andra: ”You will pray for us? Don’t forget us”. Och jag ber! Och tackar för alla dessa fantastiska människor som finns i vår värld, så mycket glädje och generositet!
Efter gudstjänsten blev vi välkomnade med varsin stor ”Olo” – en kraftig, stor tygschal i vackra färger som lades över våra axlar: ”It is an embrace from God, over you, from us”, och en gigantisk måltid dukades upp inne i kyrkorummet. Ris, kyckling, tofu, fisk, köttgryta, röror så starka att man knappt vågar andas när man går förbi – och så frukt! Denna fantastiska frukt! Ananas, vattenmelon,papaya…Jag har ätit mer frukt den senaste veckan än under hela 2014.
Efter fem timmar i den inte det minsta luftkonditionerade kyrkan skulle vi vidare till ”Ekumeniska centret” och plantera träd. Våra värdar bad om ursäkt för hettan och berättade att även de tyckte att det var ansträngande varmt. Så här har det varit de senaste fem åren, berättade man. Innan dess var det betydligt angenämare klimat och regnperioden kom när den skulle, varje år. Nu är det ingen ordning längre och hettan är stundtals överväldigande. ”It is because they illegally has taken down all the trees”, sas det. I en av de senare klimatrapporterna stod det att den nordliga hemisfären kommer att se tydliga konsekvenserna av klimatförändringarna kring 2030. Här i Indonesien är de ytterst påtagliga redan nu. Min isländska kollega fick åka tillbaka till hotellet när värmen blev helt outhärdlig för henne.
Själv satte jag mig i skuggan och fastnade i en intressant diskussion med en australiensare om varför Australien – som det immigrantland man är – vägrar att ta emot båtflyktingar. Jag fick höra de mest cyniska exempel på en regering och ett folk som helt tappat medkänslan – trots sin egen historia och sina egna erfarenheter. När australiensiska kustbevakningen siktar en flyktingbåt åker de helt resolut fram till den, flyttar över män, kvinnor och barn i en av marinens räddningsflottar, ställer in GPS:en på Indonesien och startar motorn och vinkar adjö… Samma regering betalar fattiga ö-nationer i Stilla havet flera miljoner dollar mot att de tar hand om båtflyktingarna. Dessa länder har inga resurser att ta hand om sin egen befolkning, så flyktinglägren är inte i närheten av en enda mänsklig rättighet. Min australiensiska kollega var frustrerad, besviken och upprörd på sitt land, men kunde krasst konstatera att det inte finns en gnutta politisk vilja att förändra detta. Kyrkorna arbetar aktivt med påverkansarbete men det folkliga motståndet är kompakt. Kyrie eleison!
Efter en lång och intrycksmättad dag kom vi tillbaka till hotellet och vacklade in i foajén., Värmen hade tagit hårt på oss alla. Jag bjöd upp mina stackars isländska och finska kollegor på rummet och serverade varsitt glas vätskeersättning med svartvinbärssmak. Söndagen avslutades med att hela den nordiska gruppen (och Vatikanens representant) samlades på ett café och avnjöt SVT-play och installationen av ärkebiskop Antje. Se, det var en riktigt bra söndag!
Just det, min telefon la av idag – den klarade inte värmen…
Lämna ett svar