Vi har kommit till norra Irak för att möta våra trossyskon, fira påskens gudstjänster tillsammans – vare sig det är Stilla vecka eller påskvecka – och för att lägga örat mot marken och lyssna. Lyssna till vad det innebär att vara kristen i Irak och reflektera över villkoren och vad de säger oss.
I Erbil firas påsk i dubbel bemärkelse
Eftersom påsken infaller vid olika tidpunkter beroende på vilken kalender som följs firades påskdagen i några kyrkor redan i söndags som i Svenska kyrkan, medan det för andra kyrkor är Stilla vecka nu och själva påskdagen firas på söndag.
Igår, på torsdagskvällen, firade vi gudstjänst med den syrisk-ortodoxa församlingen. En gudstjänst med fottvagning som leddes av biskop Nicodemus. Under gudstjänsten fick tolv män klädda i vita dräkter komma fram och sitta jämte biskopen på ett podium för att där få sina fötter tvättade av honom. Den symboliska fottvagningen påminner om att Jesus under den sista måltiden med sina lärjungar reste sig från bordet och tvättade lärjungarnas fötter, för att när han lagt sig till bords igen mana dem till att vara så mot varandra som han var mot dem.
Tvagning av fötter ger perspektiv
Biskop Nicodemus följde Jesus exempel när han liggandes på knä på golvet tvättade sina församlingsbors fötter – en handling i ödmjukhet som påminner oss om att tjänande är en dygd viktigare än världslig makt och hierarkier. Symbolhandlingen talade in i församlingens liv men sträckte sig också mot oss som var gäster och blev till frågor om vilka vi är här i världen och hur vi delar varandras villkor – och inte. Vi var många hundra personer i kyrkan och i princip alla hade sitt ursprung i Mosul, staden som så hårt drabbats av IS härjningar.
I ett samtal med biskop Nicodemus efter gudstjänsten berättade han – en av de sista kristna att lämna Mosul när staden invaderades av IS – att han efter kriget återvänt till Mosul för att åtminstone se stenarna, ruinerna av sin kyrka. Men inte ens de fanns kvar. Bristen på respekt och viljan att förstöra hade varit så långtgående att till och med kyrkobyggnadens stenar pulvriserats efter att de kristna antingen flytt eller dödats.
Från Mosul har de kristna fördrivits från sina hem och hus och de omvända perspektiven i fottvagnings-ceremonin fick oss gäster att se våra egna privilegier och rättigheter i kontrast till sammanhanget där inget kunnat tas för givet, men där trosvissheten och hoppet trots allt lever och bär människor mot framtiden. Vi lyssnar till berättelserna om allt som hänt, vi försöker förstå och vi stämmer in i hoppet.
Från långfredagens mörker till påskdagens ljus
Idag är det långfredag för de syrisk-ortodoxa kristna och vi kan föreställa oss vilken ofantlig betydelse dagen har för människor som själva upplevt långfredagsmörker, smärta, lidande och förföljelse. Vi hoppas att det kan finnas tröst och uppmuntran i att Gud själv gått före; att Gud själv i sin egen kropp upplevt smärta och förnedring, mörker och död. Men vi stämmer också denna vecka än starkare in i längtan efter påskdagens ljus och uppståndelse som innebär en förnyad värld där vi lever sida vid sida som varandras tjänare, med Jesus som förebild.
Text: Pehr-Albin Edén, ekumenikhandläggare, kyrkokansliet i Uppsala
Fotograf: Johanna Svanelind, regional representant för Mellanöstern, kyrkokansliet i Uppsala
Lämna ett svar