Efter fyra timmars bilresa från Guatemala City är vi framme i provinsen Zacapa. Marken är torr, växterna ser vissna ut och floden har torkat. Här finns den Lutherska kyrkan ILUGUA, vars kyrkobesökare tillhör urfolket Maya-Chortí, en av de cirka 20 grenarna inom Maya-traditionen. I tre dagar läser vi Bibeln tillsammans och pratar om skillnaderna mellan kvinnornas och männens rättigheter i religionen, kulturen, samhället och kyrkan. Maya-kvinnor är tredubbelt segregerade, för att de är kvinnor, är fattiga och tillhör urfolket. Kyrkan har historiskt sett stärkt bilden av kvinnan som underordnad männen, och urfolket som underordnat de ”vita”. I Zacapa har de flesta indianer lämnat sina traditionella kläder, skäms över sin identitet och pratar inte längre Chortí. Så som i Sverige en gång, har kyrkorna förbjudit urfolket att utöva sin kultur och nedvärderat allt som hör till deras traditioner.
I senaste numret av Kyrkans tidning (KT NR 18 2019) säger Erik Lysén i en artikel om det nya namnet Act Svenska kyrkan för kyrkans internationella arbete, ”vi kommer behöva satsa mer på teologisk utbildning och reflektion i framtiden”.
Att läsa Bibeln tillsammans, med respekt för varje deltagares erfarenheter, med genus-glasögon som hjälper att se kvinnornas roll i den kristna traditionen, är en fantastisk erfarenhet. Doña Secundina säger ”i byn, när en kvinna föder en flicka får den traditionella barnmorskan hälften av betald än när kvinnan föder en pojke. Flickorna respekteras inte och männen tror att de kan göra vad de vill med oss. Idag upptäckte jag att Guds ande finns i oss lika mycket som hos männen, och att när en man utövar våld mot oss, det är Gud själv han slår”.
Jag lär mig mycket av detta folk som levt under förtryckt i mer än 500 år. Svenska kyrkan och Lutherska kyrkan Ilugua växer tillsammans när vi läser Bibeln tillsammans och reflekterar om tron. Mitt i allt det svåra som Maya-folket har upplevt finns det ändå hopp. Fler blir medvetna om sina rättigheter, och fler kyrkor vandrar med dem i deras befrielsekamp. Jag lämnar Zacapa med tacksamhet och ödmjukhet efter dessa tre dagar med detta tappra folk.
Lämna ett svar