I tider av katastrof och pandemi behöver vi berätta för varandra om vad vi står mitt uppe i och vad vi upplever, eftersom det ger balans och ram åt den osäkra tillvaron vi lever i. Bibeln är rik på sådana berättelser ex. den om Noa i arken eller den om Jona i fiskens buk
Det är mycket som är sig likt i vårt samhälle, samtidigt som mycket har förändrats, inte bara på ytan utan i grunden. Vi står och balanserar på något som vi inte vet vad det är eller vart det leder. Vi är som Noa i arken ovetande om hur det kommer att bli och om hur världen kommer att se ut när pandemin är över (om den nu går över helt). Med vilken kvist kommer duvan och var kommer vi att hitta bäring igen?
I Sveriges kristna råds samrådskollegium har vi pratat en del om vilka bibelberättelser och bilder som hjälper oss att beskriva den situation vi är i nu. En sådan bild är Noas ark (1 Mos. 6-9:19). I fokus finns det osäkra när katastrofen inträffar. Vi vet inte vad som drabbat oss, vad som egentligen pågår, vad det blir av oss eller vad som kommer ut av den. Men vi kan ha en handlingsberedskap liksom Noa inför den, en struktur att hålla oss till och verktyg till att hantera det som kommer. Under tiden den pågår står vi inför olika val, där ett val är att göra det som förhoppningsvis blir bäst för alla. På det sättet är det vårt ansvar att både hantera det som händer här och nu och skapa den nya världen tillsammans, den värld vi vill se.
Jona, som i en storm hamnade i fiskens buk, visar dels på hur jobbigt det är att faktiskt ta ansvar och göra det vi blir anmodade att göra när vi själva tycker att något annat är bättre, dels hur svårt det kan vara att bli så hårt drabbad. Det påminner både om de rekommendationer och råd vi har att följa och som inte alltid är så enkelt och om hur vi mår i det som händer. Jona förklarar sin situation i en bön inifrån fiskens buk: ”Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig” (Jon.2:6). Det hände honom bokstavligen, men det kan också kännas så bildligt när paniken kommer och man inte ser någon utväg. Vi behöver berätta om både den yttre och inre upplevelsen. Ibland behöver vi också dra oss undan en stund för att få syn på vad det är som händer.
Det är svårt att leva i ovisshet i en längre tid. Därför behöver vi dela berättelser om det som händer med varandra och försöka hitta bäringen tillsammans. Det gör vi också i bön, tillsammans eller enskilt. Ärkebiskop Antje Jackelén har skrivit och skickat den här bönen till Kyrkornas världsråd och som vi kan be tillsammans världen över.
P.S. Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet skriver e-veckobrev, som man kan anmäla sig till att få, där de delar berättelser från hela världen.
Lämna ett svar