Thursdays in Black, med den numera relativt kända ”knappen”, har sina rötter i grupper som ”Mödrar till försvunna”, som även kallades Mödrar i svart och agerade i Argentina.
Kvinnorna, mödrarna, klädde sig i svart på torsdagar och stod tysta på stadens torg i protest mot diktaturen och att deras barn hade försvunnit.
Under 1980-talet blev Thursdays in Black en kampanj för mänskliga rättigheter och stöddes av bland andra Kyrkornas världsråd. Utgångspunkten var att kvinnor ska kunna leva sina liv utan att vara rädda för våld och våldtäkter. I Sydafrika har kampanjen varit särskilt kraftfull, där kvinnor i mycket hög grad fått och får räkna med att bli utsatta för våld och våldtäkter. Men det sker i alldeles för hög grad i andra länder världen över, dagligen.
Torsdagen den 31 oktober 2013 uppmanades deltagarna i Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan att bära svart.
Through this simple gesture, participants are invited to be part of a global movement urging an end to violence against women.
Från generalförsamlingen i Busan spred sig kampanjen till Sverige och till Svenska kyrkan.
Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan drev kampanjen dels som medlemmar av Kyrkornas världsråd, dels för att det fortfarande dessvärre fanns en stor anledning att arbeta mot våld och våldtäkter som drabbar kvinnor och barn i första hand. Under några år delades knappen ut vid kyrkomötet i Uppsala tillsammans med en information om vad detta handlade och uppmaningen att fortsätta bära knappen.
Kampanjen tas upp igen under pandemin
Det var och är en kampanj vars syfte, förutom sitt budskap, att verka för att inte behövas.
Kampanjen och kampen fortsätter– så länge som främst kvinnor och barn råkar ut för sexualiserat våld, blir våldtagna och utsätts för våld. Kyrkornas världsråd har tagit upp kampanjen igen av förekommen anledning under pandemin.
Från olika länder, från olika ekumeniska organisationer, från olika kyrkor, från FN, från politiska partier och kvinnoorganisationer sprids vittnesmål som många av oss helst inte hade velat höra och känna till – att under pandemin har våldet mot kvinnor och barn ökat, och ökat i en mycket hög grad. Isolerade i hemmen är kvinnor helt utlämnade till våldsamma män, som kanske inte slår, lika mycket, i vanliga fall men utan vittnen, utan kvinnornas arbetskamrater som ser blåmärken, sker detta, egentligen framför våra ögon. Om vi ser efter hade vi nog kunnat ana detta.
Läs mer om kampanjen hos Kyrkornas världsråd.
Vad kan jag göra?
Gripa in när du misstänker något, polisanmäl när du ser något, men, som ofta när det gäller våld, våldtäkter både mot kvinnor och barn, vänder vi bort våra ögon.
Män som slår och våldtar behöver naturligtvis hjälp med att sluta utöva våld men framförallt behöver kvinnor stöd och skydd, det är kvinnor och barn för att inte bli utsatta. De behöver hjälp och skydd mot våldsamma män, från en ännu ”icke-seende” omgivning.
Gud är barmhärtighet, låt oss försöka vara barmhärtiga och kliva ut en stund ut ur våra bekväma liv och se den nöd och det våld som finns ganska nära omkring oss, i vår bekantskapskrets, i vår trappuppgång, överallt, inom alla trossamfund, inom alla organisationer oavsett deras syften, i alla politiska partier och ja dessvärre, i vår svenska kyrka.
Vi börjar redan idag och agerar och reagerar mot det ökade våldet mot kvinnor och barn i pandemins efterföljd och vi bär knappen varje torsdagar samt klär oss i svart men, vi agerar också mot våldet som riktas mot kvinnor och barn.
Vi ber om kraft och mod
i Jesu namn!
Lämna ett svar