Ekumeniska institutet håller till strax utanför byn Bogis-Bossey, nära Genève. Här ger gästbloggaren Johan Hylander en inblick i hur det är att studera där.
Höstterminen 2020 pluggade jag på Ekumeniska institutet, som Kyrkans världsråd driver i samarbete med Genèves universitet. I det här blogginlägget vill jag berätta lite om hur det är att plugga där, genom att ge en guidad tur av skolområdet:
Ekumeniska institutet håller till strax utanför byn Bogis-Bossey, på bekvämt pendlingsavstånd från Genève. Det är en internatutbildning, så alla studenterna bodde på skolområdet. Mitt (och de flesta, men inte riktigt alla, andra studenters) rum var i byggnaden Petit Bossey. I normala fall får en del av studenterna dela rum för att få plats, men dels för att vi var lite färre än vanligt (vi var 29 studenter), dels på grund av pandemin, hade skolan sett till att vi fick varsitt rum. Så det var till stor del i och utanför Petit Bossey vi bodde och umgicks.
Ungefär 300 meter därifrån låg Château de Bossey, institutets huvudbyggnad. Där finns bland annat matsalen, så där var vi framför allt för att äta mat och ta fikapauser. Vi fick maten serverad till frukost och lunch, till middagen turades vi om att plocka fram den själva. Det märktes tydligt att vi studenter kom från olika bakgrund—en del hade jobbat med mat och disk både privat och professionellt, andra hade nog aldrig satt sin fot i ett kök förut! Utanför Château de Bossey finns även plats att sitta utomhus i ett litet parkområde, så i början av hösten satt vi ofta ute och åt eller fikade. Var vädrat bra var det en fantastisk utsikt ner mot Genèvesjön och mot Alperna på andra sidan!
På området vid Château de Bossey låg även kapellet, den äldsta byggnaden på institutet. Ett enkelt altare, några ikoner på väggarna, ett förvånansvärt välstämt piano, en orgel med en hysteriskt högljudd fläkt, och stolar som var så utspridda som möjligt på grund av pandemin. Där firade vi morgonbön tillsammans fyra dagar i veckan. De bönerna är kanske den delen av utbildningen (för morgonbönerna ingick i en av våra akademiska kurser, vilket kändes väldigt exotiskt för mig som är van att plugga på statliga Göteborgs universitet!) som gav starkast intryck.
Det är en sak att läsa om ortodox helgonvördnad, om afrikansk pentekostal predikokonst, och kinesisk protestantisk psalmtradition, inte för att jag gjort något av det särskilt mycket, och en annan att delta i en morgonbön där det praktiseras!
Den sista byggnaden vi var i låg på samma område: Där fanns biblioteket och lektionssalarna. Att jag kommer till lektionssalarna sist är inte en slump. Det är inte för att lektionerna var oviktiga: Jämfört med vad jag är van vid från flera universitet och högskolor i Sverige hade vi hysteriskt mycket schemalagd tid, och flera av kurserna vi läste var otroligt värdefulla—inte minst har jag fått mycket bättre förståelse för vad det innebär för mig att höra till en luthersk tradition. Men i slutändan var inte lektionerna det viktigaste med att vara på Ekumeniska institutet.
Det viktigaste var alla möten med människor—med klasskompisar från hela världen och från alla möjliga kyrkliga traditioner, med lärare som också dem hade alla tänkbara bakgrunder, och med andra representanter för diverse ekumeniska och kyrkliga grupper och rörelser. Möten som omväxlande var spännande, underhållande, och frustrerande. Det var ett lärande som jag inte kunde ha fått här hemma.
Svenska kyrkan har ett stipendium för att skicka studenter till Ekumeniska institutet, som jag sökte och fick; Svenska kyrkan stod därmed för studier, boende, och mat, med mera. För den som vill arbeta med teologi och/eller ekumenik i Svenska kyrkan kan jag bara rekommendera att göra som jag och ansöka—det är ett lärande som såvitt jag vet saknar motsvarighet här i Sverige!
Johan Hylander, prästkandidat i Göteborgs stift
Lämna ett svar