Sveriges kristna råd har fått en ny generalsekreterare i Sofia Camnerin och hennes besjälade engagemang för ekumenikens potential inspirerar.
Än en gång kopplar jag upp mig på zoom, utan särskilt höga förväntningar. Visst uppskattar jag de fantastiska digitala mötesmöjligheter som pandemin öppnat mina ögon för. Och visst är det fantastiskt för de ekumeniska relationerna nationellt och globalt att vi numera kan ses utan att behöva resa mer eller mindre långväga.
Men just årsmötesförhandlingar i Sveriges kristna råd digitalt är ärligt talat inget jag längtar till. Utanför skiner solen och här sitter jag framför min skärm hinner jag, lätt bittert, tänka.
Så tar rådets nya generalsekreterare Sofia Camnerin till orda och jag får äta upp min initiala skepsis. Hon använder stora ord som får datorns platta skärm att bli tredimensionell:
”Överlevnad”
”Kolliderande katastrofer”
”Omvändelse”
När Sofia talar framstår den kristna kallelsen, centrerad kring ett hopp som inte sviker, som en fullständigt omistlig förändringskraft i den här världen. Det hon säger vibrerar av engagemang och träffar rakt in i den dystert distanserade tillvaro som hemarbetet placerat mig i.
Sofia talar om det ömsesidiga beroende som finns i allt skapat. Om att skapelsen i sig missionerar för oss människor, som det formulerades i Kyrkornas världsråds missionsdokument Tillsammans för livet.
Egentligen vet vi det allihop och förhoppningsvis har vi nåden att få erfara det dagligen: att skapelsen ständigt pågår mitt i och trots alla till synes avgrundsdjupa utmaningar den här världen står inför.
Att aktivt få stå på hoppets sida här och nu, som en kugge i Guds mission – må det vara via en datorskärm – är i sig en nåd att ta vara på. Sofia talar om det som ett ansvar – att svara an – på det som skapelsen vittnar om. Och då hänger allt ihop – kampen för klimatet, för mänsklig värdighet och för existentiell hälsa och gemenskap i pandemi-tider.
Än en gång får jag uppleva att ekumeniska sammanhang bär på stor potential att öppna fönster mot kärnan till varför vi finns som kyrkor överhuvudtaget – verkligen inte för vår egen skull utan för att världen ska leva.
Och återigen stärks jag i min uppfattning att den viktigaste missionsbefallningen i den tid vi lever i är orden från Första Petrusbrevets tredje kapitel: Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.
Lämna ett svar