Välkomnandet in i St Johannes syrisk ortodoxa kyrka i Skövde är lika översvallande som fikabordet är mäktigt fyllt av mellanösterns alla tänkbar sötsaker. Det är med genuin glädje värdarna i församlingen presenterar sitt arbete. Ordföranden i församlingen har förberett en kortfattad beskrivning av verksamheterna men släpper snart det förberedda talet för att hon är så angelägen om att vi ska få hela bilden.
Prästen står lugn och ler ett halvt steg bakom henne medan de andra kvinnorna fyller i berättelsen om scouterna, miniorer och juniorer, körerna, ungdomsgrupp, mötesgruppen för de daglediga äldre och gudstjänsterna. De har ett etablerat samarbete med kommunen och andra kyrkor i området med uttalad prioritet i engagemanget för barnen och ungdomarna. De är en kyrka mitt i sitt samhälle.
Svenska kyrkans samtalsdagar med de ortodoxa och österländska kyrkorna i Sverige har hållit igång i trettio år nu. Syftet är att lära känna varandra, fördjupa kunskapen om och förståelsen för varandra och skapa nätverk som stimulerar ett vidare ekumeniskt samarbete, inte minst lokalt. Temat utgår varje år från ett bibelord och har rört sig kring frågor om dopet, ikonens teologi, att vara ung i brytningen mellan olika kulturer och värdesystem liksom traditionsförmedling. Strukturen bygger på ett föredrag från svenskkyrklig tradition och ett från någon ortodox tradition, att fira gudstjänst tillsammans i olika traditioner, studiebesök i varandras kyrkor och framför allt ett intresserat samtal. Det blir ofta upptäckter om hur lika våra utmaningar är men också fördjupande perspektiv på våra olikheter i våra uttryck. I år var temat traditionsförmedling utifrån 1 Johannesbrevet 1:3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.
Under församlingens presentation av sitt arbete tänker jag på hur det kan ha varit när Nathan Söderblom 1925, för snart 100 år sedan, genom sitt kontaktnät och sitt idoga relationsbyggande åt olika håll bjöd in ortodoxa företrädare från öst. Jag kan tänka mig att många såg det som ett intressant möte med lite exotiska kusiner från öst. Idag är ortodoxa kyrkor och ortodoxa kristna en självklar del av Sverige. De är systrar och bröder, våra grannar och vänner.
Sverige är idag också ortodoxt och ortodoxin är också svensk.
Jag har svårt att komma på någon struktur i samhället eller organisation som till sitt väsen är lika integrerande som kyrkan är. Oavsett vilken tradition vi hör till och hur olika uttryck vi har för vår tro så hör vi ihop i vår tro på Jesus. Genom att vi hör till Kristus så har vi vänner. Vänner som med glädje och engagemang öppnar dörren och vill mötas, be tillsammans, samtala, samarbeta och bjuda på fantastiskt fika. Dessa samtalsdagar är ett uttryck för ömsesidig generositet och intresse att lära känna varandra och lära av varandra.
Ett resultat av samtalsdagarna brukar vara ett den lokala ekumeniken mellan Svenska kyrkan och ortodoxa församlingar tar ett steg framåt. När vi har lärt känna varandra, set varandra i samtal, bett och fikat tillsammans, då har vi etablerat relation och det underlättar den fortsatta dialogen liksom förståelsen för vad som är viktigt för den andre och något om varför.
Ekumenik är inte en strävan efter att organisatoriskt uppfylla Jesu bön om att vi alla må vara ett. Och det kan vi ha väldigt olika föreställningar om hur det borde se ut. Ekumenik är att lyssna till den andre och se Jesu bön för oss är vår verklighet och vår kallelse. Gemenskapen är också den, liksom livet självt, en gåva innan den är uppgift. Vi står redan i en gemensam mission med Gud, den Gud som skapat och vill olikheten och mångfalden i världen. Vi söker oss samman för världens skull, för att tillsammans kunna vara ett starkare vittnesbörd om den försonade mångfalden och med våra olika gåvor och resurser bidra till den goda gemenskapen i samhället, den gemenskap som vågar tron och tilliten till varandra.
Lämna ett svar